Musikaliska möten som berikar

Konst Artikeln publicerades
Lady Gaga: ”Born This Way” (2011)
Foto: Nick Knight / Arken
Lady Gaga: ”Born This Way” (2011)

Det danska konstmuseet Arkens ”My Music”-utställning är uppfriskande och energifylld. Kulturskribenten Thomas Kjellgren får nya intryck för både sin syn och hörsel.

När Lady Gaga i sången "Applause", från albumet "Artpop", sjunger att ”Först var popkulturen i konsten / Nu är konsten i popmusiken, i mig” ger hon också en bra ingång till den utställning, ”My Music” som Arken har iscensatt under hösten och fram till slutet av mars.

En utställning som vill visa på spännvidden, energin och kraftfälten i den visuella och musikaliska kultur som präglar hela vår samtid. Vi hamnar rakt in i en smältdegel där musikvideor möter videokonst, installationer, Youtube-filmer och måleri. Dessutom är man noga med att hålla flera perspektiv öppna samtidigt: att visa allt detta som bestämmer genrerna – de kreativa, konstnärliga men också de stenhårt kommersiella sidorna.

”My Music” har blivit en överraskande frisk och intressant utställning. Fylld av energi och fördjupande speglingar. Befriande utan pekpinnar, öppet redovisande. Den nöjer sig inte enbart med att förlänga det visuella flimrets lockelser, musikens rytmer och sexualitetens olika akrobatiska konstnummer, den medverkar till att skapa både oväntade möten och en kritisk distans.

Marilyn Minter: ”Green Pink Caviar2009)
Foto: Lousiana / Arken
Marilyn Minter: ”Green Pink Caviar2009)

Det första ögat möter är Marilyn Minters ”Green Pink Caviar”, 2009 där vi ser hur en kvinnomun ihärdigt suger i sig olika sirapsaktiga vätskor. Allt medan musiken motståndslöst ringlar sig in i våra örongångar.

Steget är sedan inte långt till Natalie Djurberg och Hans Bergs groteska bild-och ljuduniversum i ”Worship”, 2016. Polariteten mellan det förförande och bortstötande är här genomgående. Begären och alla lockande tillbedjansdrömmar övergår succesivt i mer avskräckande mardrömmar.

I samma rum som Berg och Djurberg rör sig Lady Gaga, och Nick Knight, i videon ”Born This Way” (2011) i en dystopiskt krympande värld som refererar till såväl science-fiction och surrealism men som även ger oss andra kulturhistoriska nedslag. Närvaron av den franska performancekonstnären ORLAN är också tydligt i det här verket. Så tydlig att konstnären 2013 stämde Lady Gaga för plagiat.

Katy Perry feat. Snoop Dog: ”California Gurls” (2010).
Foto: Matthew Cullen/Arken
Katy Perry feat. Snoop Dog: ”California Gurls” (2010).

”My Music” är fylld av flera, lika beräknade som oväntade möten. Energifyllda korsbefruktningar som öppnar nya perspektiv. Men visst, stundtals blir det riktigt tvära kast. Som när jag nästan golvats av den råa energin och den smutsiga ”freakshowen” i det sydafrikanska bandet Die Antwoords ”I Fink U Freaky”, från 2012, för att sedan hamna inne i en nästan outhärdlig kitschvärld – glansigt sockervaddig och gräddskummande – som Katy Perry och Will Cotton målar upp i ”California Gurls”, 2010. Alldeles intill hänger dessutom Micha Kleins målning ”Crystal Powder from God” som ger oss ytterligare en inblick i denna mänskliga, regnbågsskimrande My Little Pony-värld.

Adel Abidin: ”Michael” (2015).
Foto: Lawrie Shabibi/Arken
Adel Abidin: ”Michael” (2015).

I Abdel Abidins film ”Michael”, från 2015, återuppstår Michael Jackson och sitter i en talkshow, utan publik. Men fansen finns alldeles utanför, på Times Square. Allt här är ”fake news” och ännu mer grumligt blir det när man upptäcker att varje replik från stjärnan består av textrader hämtade från hans sånger.

Från den popmusik som talar med en röst, och som ibland ohjälpligt fastnar i självbespeglingarnas förrädiska rum, kan vi snart övergå till en mer mångstämmig upplevelse när trettio människor – var och en på sin skärm men där allt är synkroniserat så att de framstår som en kör – sjunger sig igenom varje låt på Madonnas album ”Immaculate Collection”. I Candice Breits fascinerande ”QUEEN” (2005) syns stjärnan själv aldrig i bild. Hon framträder, och förkroppsligas, i stället genom sina fans.

Candice Breitz: ”QUEEN (A Portrait of Madonna)”, från 2005.
Foto: Kaufmann Repetto, Milan Goodman Gallery, Johannesburg KOW, Berlin/Arken
Candice Breitz: ”QUEEN (A Portrait of Madonna)”, från 2005.

Utställningsytorna är begränsade, men upplevelserna desto mer växande och varierade. Målningar av Damien Hirst och Ditte Ejlerskov blandas med stillsamma videos av bland annat Martin Creed. I hans video följer vi några fotgängares haltande gångarter över ett övergångsställe, med en blinkning till ett klassiskt Beatlesalbum.

Förresten, vad skulle en utställning på det här temat vara om inte Pippilotti Rists underbara klassiker ”Sip My Ocean”, från 1996, fanns med? Med stegrad intensitet och med en aggressivt upprorisk skriksång tar hon igenom Chris Isaacs låt ”Wicked game”. Allt medan våra ögon drunknar i en förrädiskt vacker, kalejdoskopiskt förvandlande undervattensvärld.

Det här är en utställning som varken skapar näthinneavlossning eller spränger våra trumhinnor. I stället vidgar den alla våra syn och hörselgångar. Sådant är uppbyggligt – och ger mersmak!

Konst

”My Music”

Utställning med flera konstnärer och musiker på Arkens konstmuseum i Ishøj, utanför Köpenhamn, Danmark. Visas till 25 mars.