Myles skriver förföriskt fängslande om sitt liv

Det finns mycket att älska med ”Chelsea girls”, som helhet är det ett lapptäcke att svepa in sig i och svepas med av. Jag märker hur min egen omgivning försvinner vid varje tillfälle jag plockar upp boken: plötsligt är jag i 70-talets New York, långt innan ”Sex and the city”-tjejerna flyttade in med sina platta magar och tjusiga drinkar. Den unga Eileen gör det mesta av situationen utan att på något sätt kvala in som ”stark kvinna” eller ”god förebild för unga tjejer”. Förtrollande, inspirerande och REAL på ett sätt vi inte på något vis kan säga oss vara bortskämda med.

Hon växer upp i en katolsk miljö, med en missbrukande farsa och alla de gamla vanliga tveksamma valen en tonårsflicka ställs inför och gör. Sedan kommer hon till New York och lever sådär fritt, knarkigt och överdramatiskt som allt tycks ha varit på den tiden – såvida du inte passade exakt i den andra, normalitetsfållan. Hon ger ut diktsamlingar, iakttar och deltar på samma gång, flyttar in hos ett heteropar i en sorts triangeldrama, söker och finner ibland, reser sig på tre och stormar vidare. Hon blir fotograferad av en ung Mapplethorpe (vilket blir den hypnotiserande omslagsbilden till boken), vaknar på fel ställe, vaknar på rätt ställe.

Som ung, lesbisk poet med aptit för öl och syra skriver Myles sin historia i ett enda flöde utan skyddsnät och en annan sak att älska med hennes text är hur sårbar hon gör sig själv, mitt i allt ”fuck my life det här blir kul/ hände bara”. Hon offrar något, och behåller det på samma gång. Att skriva sitt liv medan det pågår är ett experiment som kan resultera i lite vad som helst. I Myles version blir det förföriskt fängslande och jag glömmer gå ut med hundarna.

”Allting som beskrivs som bohemiskt är bara en plats där man går under.” ”Chelsea girls” är dessutom smockfull av meningar som denna, poetisk klarsynthet, rubriker för en helt egen essä. För samtidigt som det handlar om henne, lyckas det handla om oss alla. Genom rastret som är en ganska framgångsrik konstnär bland antar jag hundratals som inte lyckas behålla fokus som hon, blir ”Chelsea girls” en berättelse om att växa upp, försöka bli vuxen och orientera sig. I bästa fall bli fri att vara sig själv.

Ja, jag är banne mig golvad av Eileen Myles.