Nya tider på biblioteken?

krönika
Tidningsavdelningen på Kristianstads stadsbibliotek. Nya tider finns inte i sortimentet.
Foto:
Kristianstad stadsbibliotek.
Foto:
Tidningsavdelningen på Kristianstads stadsbibliotek.
Foto:

Frågan om tidningen Nya tider på de svenska biblioteken har diskuterats den senaste tiden. Intressant fråga, men betydligt större än att endast handla om en enda tidning. Maria Ehrenberg, kulturskribent och regionbibliotekarie i Halland, efterlyser en större helhetssyn och mer diskussion på biblioteken.

Artikeln publicerades 1 april 2017.

Ska biblioteken ha Nya tider? Denna fråga ställs just nu till en rad bibliotekschefer runt om i Sverige (ofta av media) och frågan är intressant.

Men felställd.

Jag kan förstå tjusningen med att hänga ut en titel, det ger skjuts åt berättelsen, men så fort vi pratar om "Tintin i Kongo", "Pippi i Söderhavet", Massutmaningen eller Nya tider missar vi det väsentliga; helhetssynen.

Ett bibliotek består inte av en titel, den består av många. Det är liksom poängen med ett bibliotek. Och det är helheten som ska bedömas, det vet vilken bibliotekarie som helst.

Vi har en bibliotekslag och 290 kommuner, var och en av dessa självbestämmande. Det är anledningen till att det ser olika ut. Varje bibliotek har att hantera sitt bestånd efter svensk bibliotekslag, övrig lagstiftning samt kommunala mål- och styrdokument.

Svensk bibliotekslag slår fast att biblioteken ”ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning”. Många röster ska få höras. Vidare ska vår verksamhet präglas av ”allsidighet och kvalitet”. Vidare får man anta att det vi köper in och de program vi anordnar inte får bryta mot annan svensk lagstiftning; det är förbjudet med diskriminering, rasism, sexism, etc…

Detta ligger till grund för varje enskilt inköp/programarrangemang. Håller det här godtagbar kvalitet inom genren? Bidrar det här till att utöka bibliotekets bredd eller finns det redan annan media etc som täcker området? Är det ny fakta eller gammal? Bryter den mot svensk lag eller inte? Vad säger kommunens mediaplan? Och en sista parameter som vi nuförtiden (tack och lov) tar hänsyn till är ”finns efterfrågan?”. Biblioteken drivs med skattemedel, dessa ska inte hanteras oförsiktigt.

Så enkelt är det. Så svårt är det. Så hanterar varje bibliotekarie inköp, detta är vad vi lär oss under utbildning och genom erfarenhet – ett professionellt övervägande som bygger på en helhetssyn. Och som, till skillnad från vad vissa nättroll tror, inte handlar om den enskilda bibliotekariens personliga tyckanden och preferenser. En professionalitet som gör att det är bibliotekarier och inte kulturchefer eller politiker som bör ta inköpsbesluten.

Men vi är inte ofelbara och vi behöver hela tiden hålla en inomprofessionell debatt igång kring våra överväganden. Så diskuteras just nu tanken att biblioteken kanske inte ska ha material som någon kan känna sig kränkt av. Biblioteken ska ju vara en trygg plats, så går resonemanget. En lovvärd tanke sprungen ur insikten att vårt samhälle idag är mindre homogent än tidigare.

Glöm det säger jag, enskilda besökares upplevelse av kränkthet kan aldrig få styra vårt urval. Om så vore skulle jag vilja att varje bibliotek jag går in och gallrar Strindberg, eftersom jag dagligen och stundligen blir kränkt och upprörd av hans kvinnosyn. Självklart ska vi ha Strindberg (det var för övrigt genom att konfronteras med honom som jag blev feminist).

Det historiska minnet är urviktigt för att förstå samtiden. Att gömma undan ett i dag förkastligt synsätt är att aktivt utöva historieförfalskning, att göra oss bättre än vad vi är. Att se andra åsikter än min egen är oskattbar. Jag har därför inga problem med att vi har "Tintin i Kongo" i magasinen, inte heller en oretuscherad Pippi i Söderhavet.

Vad jag däremot har problem med är när böckerna bara står där. Oemotsagda. Jag vill att vi lyfter upp dem till diskussion, till behandling. Jag vill ha programverksamhet kring "Mein Kampf" och skallmätarens mästare. Jag vill ha diskussioner om afrofobi och "Tintin i Kongo". Homofobin i världslitteraturen. Men också rebellerna, de som fört tankarna framåt. Jag vill se forskare, debattörer och allmänhet delta i debatter. Jag vill ha allsidighet och kvalitet i programverksamheten.

Jag vill också se en fördjupad debatt om representation och konstens roll. Vem får representera vem? Ibland hör man tongångar att endast den som själv tillhör en grupp eller ett synsätt har rätt att gestalta det konstnärligt. För mig är detta att instrumentalisera konsten, att göra den till en enkel självbekännelseroman. En konstnär måste få gestalta vad som helst – det är så vi andra får syn på nya vinklar. Som en kollega till mig brukar säga: den bästa skildringen av en höggravid kvinna som setts på teater gestaltades av en medelålders man.

Detta, och mycket annat, har biblioteken möjlighet att lyfta fram i sin programverksamhet och i allt annat man gör. Många bibliotek är redan där. En hel del kan bli bättre. Men gör vi detta hjälper vi till att vidmakthålla demokrati och yttrandefrihet.