Nytt ljus över ett livsverk

Kultur Artikeln publicerades

Särskilt intresserad av att synas var han inte. Det fanns heller inga ekonomiska aspekter på arbetet. Men ur röran växte ett livsverk fram, och nu vill Per Bjarme belysa det som var vännen Richard Batdorffs gärning.

– Barnen på byn brukade kalla honom ”Indianen”. Rätt kul, med tanke på att Richard för det mesta gick omkring med cowboyhatt. Men visst fanns det en indiansk närvaro i hans konst.

Per Bjarme skrattar, och fortsätter med en berättelse om en lång vänskap. Där han själv, som ”gröna vågen-Stockholmare”, valde skånsk landsbygd och vann en god granne i engelsmannen Batdorff.

– Richard träffade en ung kvinna, konstuderande, och flyttade med henne till Sverige i slutet av 1970-talet. Han bodde ett tag i Stänkelöse och ett tiotal år i Glimåkra. Det var där han jobbade i diabas. Richard slet hårt i stenbrottet om dagarna och fick tillgång till olika maskiner som han använde i sin konst.

Gick bort i februari

Utanför det gamla huset på Karlins väg i Huaröd vajar den rödgula bollen. Här verkade Richard Batdorff under 17 år, fram till sin bortgång för ett par månader sedan.

Per Bjarme har öppnat ytterdörren och tillsammans med en av Batdorffs söner, Matthew, planerade han den minnesutställning som pågår över kommande helg –  och möjligen längre än så.

– Huset ska ut till försäljning, men vi förlänger utställningen om folk visar intresse.

Det tog ett tag att röja undan och lyfta fram det som till slut ska visa ett tvärsnitt av Richard Batdorffs liv med konsten. Stenskulpturer, sniderier i trä, tryck, måleri. Tidiga arbeten som följde med på resan från England, men också mer nutida verk. Det som blev Batdorffs final i Huarödsateljén.

Motvillig till kommers

Per Bjarme beskriver Richard Batdorff som en tillbakadragen person. Inte särskilt ekonomiskt sinnad, nästan motvillig att göra kommers av sina arbeten:

– Han presterade ogärna på beställning, om man säger så.

Ändå finns Richard Batdorff representerad i offentligt sammanhang, med en stor skulptur till minne av stenhuggare Rasmus Clausen som Kristianstads kommun placerade på Tyg-gårdsgatan, nära Regionmuseet.

– Jag tycker personligen att Richards konst förtjänar större uppmärksamhet. Men han var en man som ofta gick omkring i sin egen värld, med sina tankar, och någon massproduktion var han inte det minsta intresserad av.

Man undrar vad Batdorff levde av, när han inte såg sin konst som en affärsidé? ”Pensionen, de sista åren. Annars var det nog ganska knapert över tid. Han fick ändå det bättre när han kom hit, till Huaröd. Men i dödsboet fanns ingenting kvar, så jag och en kompis spikade ihop kistan”, säger Per Bjarme.