Nytt ljus på föregångarna

Backlash. Det är titeln på Susan Faludis omtalade verk från början av 90-talet, som beskrev hur de framsteg kvinnorörelsen hade åstadkommit till stor del hade stannat av. Bokens undertitel är tydlig; ”Kriget mot kvinnorna”. Backlash är också ett begrepp Maria Ehrenberg, regionbibliotekarie i Halland, kulturskribent och författare, använder när vi ses för att prata om hennes aktuella bok, ”Bland hondjävlar & bitterfittor. Kvinnokamp i litteraturen”.

– När jag på 70- och 80-talet sa att jag var feminist var det en och annan som tyckte jag var jobbig och besvärlig, men jag fick inte höra att jag var en hora eller blev kallad för bitch. Idag är det helt legalt att slänga ur sig de där orden, det vet till exempel min dotter som tillhör dem som öppet vågar säga att hon är feminist. Ofta har hon både fått förklara och försvara saker som jag trodde var lösta en gång för alla. Ta abortfrågan, var vi inte färdiga med den? Tydligen inte, för det är något som fortfarande diskuteras i USA och en del andra västländer. Jo, jag tycker fortfarande man kan prata om backlash, mycket av det som skapades då har nedmonterats idag.

Här finner man också svaren till varför hon har skrivit en bok om några av författarna i 1970-talets feministiska våg. För att se sin egen tid och ta nya steg framåt behöver man känna till historien, och skönlitteraturen – med namn som Erica Jong, Marilyn French, Kerstin Thorvall och Suzanne Brøgger – var ett centralt inslag i 70-och 80-talens kvinnokamp.

– Det var ett uttalat mål för kvinnorörelsen att kvinnors erfarenhet var väsentliga att skriva och berätta om. Författarna jag har med som exempel i min bok kom fram med halvbiografiska romaner, som fick en enorm betydelse. Här fanns kvinnor som lyfte fram sina liv som självklara och samtidigt ansåg att de hade en självklar position att berätta.

Föregångarna – som Jane Austen och Charlotte Brontë – till de författare som nu höjde rösten i sin kamp för jämställdhet vågade inte vara lika personligt utlämnande och tydliga i sin samhällskritik. Men på 1970-talet var inga frågor för små eller stora för att inte lyftas fram, det kunde handla om abort och fler dagisplatser, men också om sexualitet och kvinnans rätt till njutning. Det här syntes också i romanerna, som kom att synliggöra och medvetandegöra sin egen tid och samtidigt fungera som föredöme.

– Flera av författarna fanns med i den tidens politiska liv, och de frågor som de tog upp i sina böcker åkte ju också upp på agendan, och kom så småningom att förändras. Vi fick utbyggt dagis, vi fick fri abort och flera av de här förändringarna kom till tack vare de skönlitterära författarna.

Romanerna recenserades på kultursidorna och väckte debatt, men författarna fick med få undantag inte samma respekt som sina manliga kollegor. Det är ett synsätt som gäller än idag, menar Ehrenberg.

– Gun-Britt Sundström är det stora undantaget, hon är en ypperlig författare, respekterad och ihågkommen, men vem minns idag Ann-Charlotte Alverfors eller den här sidan hos Inger Alfvén? Kerstin Thorvall är ett namn många känner till, men hon har hamnat i en kändisfil som skymmer det hon skrev. Av de böcker jag tar upp i min bok stod omläsningen av hennes ”Det mest förbjudna” för den största överraskningen. Jag trodde tiden hade gjort att jag skulle uppfatta henne som en författare som tog till enkla knep för att väcka uppmärksamhet, men det här är en mycket medveten författare som vet vad hon vill, säger Maria Ehrenberg.

2013 då? Vem skriver liknande böcker idag?

Maria Ehrenberg lyfter redan i sin titel fram betydelsen av Maria Svelands ”Bitterfittan” (2007), men trots bokens många läsare är de litterära efterföljarna få. Inte heller internationellt kan hon se en våg av en ny feministisk litteratur. Däremot tror hon att Svelands bok kommer att leda till att fler ger sig in i ämnet. Och det, menar hon, behövs.

– Det finns fortfarande acceptans i samhället att kvinnan ska ha det sämre än män. Annars hade vi haft lika löner för länge sedan, och alla hade ställt sig upp och sagt att vi inte accepterar det aktuella och omdiskuterade näthatet. Vi behöver en ny kvinnorörelse som får oss att fråga varför det har gått tillbaka.

Vad är då svaret, varför ser det ut som det gör?

– Jag brukar hänvisa till tv-serien ”Mad men”, som beskrev en tid med en enkel tillvaro där kvinnan var hemma och mannen stod för försörjningen. Det är en tid som jag tror många längtar tillbaka till, inte minst när det, som nu, är oroliga tider. Som om man söker en trygghet i gamla tiders värderingar. Min känsla är att hela vårt samhälle har blivit ”cup-cakeifierat”.

Så nämner hon sin mor, hemmafru i en familj med man och sex barn. När det sjätte barnet klarade sig själv sökte hon sig ut från hemmet och fick jobb på Pressbyrån i Hästveda. Och stortrivdes.

– När jag tänker på henne inser jag, herregud, vi håller väl inte på att slänga bort den här självständigheten?