Nytt rum ger ny inspiration

Pernilla Persson har blivit med ateljé. Och på samma gång fått både utställningslokal och undervisningsrum, med plats för tio elever. Den här eftermiddagen har eleverna precis lämnat, stafflierna står tomma kvar och Pernilla Persson, iklädd vita målarbyxor, har gjort kaffe. Lugn musik i bakgrunden. Solen lyser upp det stora och höga rummet. Här mår hon bra.

– Tidigare har jag haft min arbetsplats hemma, men det är skönt att åka hemifrån till en arbetsplats. Här är en kreativ miljö, och jag kan jobba mer koncentrerat. Även för mina konstelever är detta ett lyft. Det är ett inspirerande rum, och de behöver inte börja lektionen med att täcka skrivborden på ett kontor med plast.

Lokalen är ett eget,gammalt hus utmed Norretullsvägen, och dörren leder rakt in i det stora rummet med fönster runt om och högt placerade. Här har tidigare varit fotoateljé och fisk- och viltaffär, men mest känt är att det var här som Otto Werlins kafferosteri höll till under en mängd år. En orange skylt i ena hörnan av rummet påminner om historien; "Karavan Mocka. Kaffet för finsmakare".

Under julhelgen hade Pernilla Persson invigningsfest, och därefter har hon dragit i gång konstkurser och haft sin första utställning. Tanken är att ordna två egna, större utställningar om året – påsken och hösten – men hela tiden använda lokalen som ett öppet visningsrum för den intresserade. Hon är upprymd när hon berättar om fördelarna, och hur hon kan kombinera sina olika verksamheter på samma plats.

Av de uttryck hon gärnaarbetar med intar teckningen en nyckelposition. Tecknandet har alltid funnits där, ett intresse som både fördjupades och förbättrades under hennes elva år i USA. Efter en utbildning inom animationskonsten jobbade hon för filmbolag i Los Angeles med samma konstform. Väl tillbaka i Sverige sjösatte hon olika animationsidéer, men när ett projekt att göra tecknad film av en Elsa Beskow-historia ("Solägget") inte fick stöd lämnade hon animationen, åtminstone för tillfället. Tecknandet lever dock kvar.

Vi går in i ett mindre rum. Här finns det gott om jazzbilder, samtliga från höstens jazzfestival i Kristianstad där Pernilla Persson, på festivalens inbjudan, tecknade av konserterna.

– Filmåren har gjort att jag i dag är rätt snabb på handen, vilket jag fick tillfälle att pröva på festivalen. Jag sprang från rum till rum, satt längst fram i mörkret och tecknade av musikerna. Ofta var det så mörkt att jag inte såg vad jag gjorde, det blev som en gissningslek. Men jag eftersträvade inte heller exaktheten, utan att snabbt fånga en rörelse. Stämningen.

Det visade sig att flera, även musikerna, var intresserade av att köpa med sig en snabbproducerad liveteckning från den konsert de just varit en del av.

Under festivalen provade hon även att jobba i höghastighetstempo med akvarell, och har efter det fortsatt att göra akvareller. Hon tycker om att bilden, som hon säger, "blöder och att den endast går att kontrollera måttligt". I påsk lär det ingå såväl teckningar, som nya akvarellmålningar i utställningen men Pernilla Persson tycker om att variera. Därför är också oljemåleri, möjligen även skulptur, att vänta.

– Jag är en hel del på Gotland,leder till exempel en teckningskurs för Visby Högskola varje sommar, och jag har numera fått Gotlandsmiljöer på huvudet. Även där finns det hav, stenar och himmel, men i en helt annan färgsättning än här i Skåne, allt är mycket gråblåare. Och mitt i detta kan man finna lite färgglada alger.

Hon visar den målning hon just nu arbetar med. Ett vilsamt havslandskap med stenar som skjuter ut i vattnet. Jodå, en dämpad färgskala.

– Det är från Fårö. Vi var där i höstas. Det var kallt, blåsigt och alldeles – magiskt.

Att jobba med sina egna uttryck är en sak, att undervisa andra något helt annat. Pernilla Persson vill inte vara utan något av dem, och hon tycker att de båda befruktar varandra. Sina egna upptäckter kan hon föra vidare till eleverna, och genom deras försök och utveckling drar hon hela tiden nya erfarenheter.

– Om kvällarna känns detsom att jag har gjort flera egna bilder, medan det i själva verket är så att jag kanske sett tio nya målningar som mina elever gjort. Jag lär mig vad som inte fungerar, och genom att vara en slags problemlösare utvecklas jag även själv.

Jag berättar om att det i brittisk tv ska göras ett Idol-liknande program inom konst, en idé som Pernilla Persson blir förtjust i. Så, undrar jag, kan alla lära sig teckna och måla?

– Ja, svarar Pernilla Persson. Det där med talang är överskattat. Finns bara viljan, rätt redskap och en bra metod så kan alla lära sig.

Vad består den första lektionen av?

– Hur man håller i en penna.

Känns som en lång väg, tänker jag på väg tillbaka till redaktionen.