Offren tar makten över sexisterna i feministisk fantasi

Kultur Artikeln publicerades
Naomi Alderman har en fin satirisk ådra.
Foto: justine stoddard
Naomi Alderman har en fin satirisk ådra.

Naomi Alderman målar upp en värld där alla män behöver vara rädda. För kvinnorna. Recensenten Maria Ehrenberg har läst en blivande feministklassiker.

Roman

Makten

Författare: Naomi Alderman

Översättning: Helena Ridelberg

Förlag: Modernista

Visa mer...

Tänk er en verklighet där pojkar strängt förmanas av att inte vara ute för sent och att akta sig för okända flickor. En värld där det är självklart att kvinnor är de aggressiva då de vill skydda sin avkomma. Där män anses vara de mjuka eftersom de saknar kraft. Och där kvinnor arbetar medan männen förpassats till hemmet.

Sådan är världen i brittiska Naomi Aldermans bok ”Makten”, ett verk som redan fått ikonstatus hos yngre feminister. Det hjälper att hon haft Margaret Atwood som mentor och visst finns här reminiscenser från både ”Tjänarinnans berättelse” och Oryx-och Crake-serien.

Boken har tre huvudpersoner: ett utnyttjat fosterbarn, en kvinnlig politiker och en gangsterdotter.

Tre saker är särskilt intressanta: skiftet i maktposition, satiren och läsarreaktioner.

Boken har tre huvudpersoner: ett utnyttjat fosterbarn, en kvinnlig politiker och en gangsterdotter. Alla tre har vett att agera när rapporter börjar strömma in om att unga flickor blivit strömalstrande och kan skicka ut dödliga impulser mot män(niskor). Flickorna kan i sin tur väcka kraften hos äldre kvinnor. Maktbalansen mellan män och kvinnor är förändrad. Gangsterdottern tar över imperiet, politikern blir nästan president och fosterbarnet förnyar kristendomen. Gud är kvinna och Jungfru Maria är näst betydelsefull: Jesus var ju bara sonen, Maria var den som födde, det vill säga skapade honom.

Detta skifte är tankeväckande gestaltat. På ett sätt går det långsamt – man kan tänka på framväxten av Atwoods diktatur Gilead – på ett annat sätt fort. Plötsligt besitter de flesta kvinnor en elalstrande ”härva” som sitter under nyckelbenet. De flesta män försöker förneka, andra bildar kvinnofientliga organisationer.

Alderman har en fin satirisk ådra, en som jag hoppas hon kommer att finslipa. Beskrivningen av den nya världen sker med anspelningar på populärkultur (nyhetsmorgnarna i tv är synnerligen underhållande) och en genomförd litterär illusion där boken vi läser egentligen är skriven av en man som skriver under kvinnlig pseudonym för att bli tagen på allvar. I samma genre är illusionen om att verket bygger på flera tusen år gamla arkeologiska artefakter som tyder på att det – hör och häpna – en gång i tiden fanns samhällen som styrdes av män.

Våldtäktsmän och vidriga människohandlare mördas av sina offer.

Intressantast är också den reaktion boken väcker – både hos mig själv och andra kvinnor jag talat med. Här finns en uppdämd lättnad parad med en förlöst ilska när män ställs till svars för sina handlingar. Våldtäktsmän och vidriga människohandlare mördas av sina offer. Sexister blir mentalt överkörda. Det känns helt rätt och riktigt.

Det stannar dock inte där. Kvinnornas värld är inget pacifistiskt ”Herland” i Charlotte Perkins Gilmans anda, utan ett där nya övergrepp sker, men nu på män. Och tro mig, de våldtäkts- och förnedringsscener som skildras är förfärliga. Detta lämnar oss läsare oförlösta men ger också boken en extra dimension, en trovärdighet. Makt korrumperar, var finns alternativen? Det är helt enkelt vi läsare som måste reflektera, resonera och reagera. Kanske i en bokcirkel.

Men att vi har att göra med en bok som kan uppnå kanonstatus, det står helt klart.