Om blickar kunde tala

Kultur Artikeln publicerades

”Den har allt det som kännetecknar en god roman...”.

Så lyder ett citat på insidan av pärmen till Elin Boardys ”Mot ljuset”, hämtat ur en recension av hennes förra roman, debuten ”Allt som återstår” från 2008. Det skulle lika gärna kunna beskriva ”Mot ljuset”.

Nu är det inte självklart om det korta citatet är positivt eller negativt, de tre punkterna signalerar att det finns en fortsättning, och en sådan skulle kunna se ut på flera olika sätt. Så här till exempel: Den har allt det som kännetecknar en god roman men helheten lyckas inte riktigt övertyga.

Så är det med ”Mot ljuset”.

    I centrum av romanen står Elly från Göteborg som följer med sin syster Annie och hennes danske make Laurids på bröllopsresa till det brittiska protektoratet Malaya i Sydostasien. Året är 1947 och med på resan finns även Niels, Laurids barndomskamrat och motståndsman under Andra världskriget, och Thomsen, en plantageägare och gammal vän till Laurids far. Varför åker man på bröllopsresa till Malaya? Och vad gör alla dessa personer med på resan?

    Mystiken tätnar i ett drama som utspelar sig mot fonden av den täta djungeln; en symbol för den undertryckta erotiken och det vilda och otyglade i tillvaron. Här finns alltså mycket det som kännetecknar en god roman.

    Problemet är att Elin Boardy inte lyckas infria de förväntningar som hon bygger upp. Upptakten är lång, det tar över hundra sidor av förstulna ögonkast, hastigt sänkta blickar, obestämda gester och rodnande kinder innan berättelsen får fäste. Bäst är skildringen av hur Elly kommer till insikt om sin roll i sällskapet: en kvinna som genom sin närvaro ska bekräfta och skänka mening åt männens handlingar. Det är för hennes skull de bär revolvrar, det är hon som ska beskyddas.

    Men Elly vägrar finna sig i detta och genomgår en fysisk förvandling, genomför en performativ akt, när hon byter ut klänningen mot byxor och kavaj. Denna förvandling och Ellys känsla inför sin egen kropp skildrar Boardy på ett finstämt vis, och alla blickar och ögonkast som texten tryfferas med får plötsligt en djupare innebörd.

    Kritiken av det koloniala förtrycket däremot känns pliktskyldig och ganska platt, och de mörka hemligheter som personerna bär på, som antyds romanen igenom, blir aldrig särskilt hotfulla. När sanningen uppenbaras blir man inte hälften så uppbragt som Elly.

    ”Mot ljuset” innehåller mycket av det som kännetecknar en god roman. Men jag önskar att man inte hela tiden vek undan med blicken, inte viftade bort stundens allvar med en obestämd gest eller en grimas.

    Vid ett tillfälle funderar Elly över sina möten med den enigmatiske Niels. Han har suttit intill henne och pratat, han har mött hennes blick eller undvikit den. Men vad har han egentligen sagt? Vad har han någonsin delat med henne?

    Som läsare ställer jag samma frågor.