Patriarkens höst

Kultur Artikeln publicerades

Alla ansåg de sig ha skrivit historia, verkade det som. Jimmie Åkesson, Peter Eriksson och Jan Björklund – samtliga utropade "I dag har vi skrivit historia" under söndagskvällen. Åkesson hade rätt, så även Björklund. Visst är det historiskt att ett främlingsfientligt parti med rötter i nynazismen kommit in i riksdagen. Likså detta att en borgerlig regering får sitta kvar i Sverige längre än en mandatperiod.

Man kan förstås, som görs från vänsterhåll, spekulera över sambandet mellan dessa båda omständigheter. Man kan också spekulera över det faktum att den borgerliga regeringen för en gångs skull får sitta kvar samtidigt som den socialdemokratiska oppositionen för en gångs skull leds av en kvinna.



Röstdeltagandethar varit högt. Vallokalsundersökningen visade på en anmärkningsvärd förändring i själva attityden till politiker – plötsligt åtnjuter de stor respekt. Störst tillit har vi till alliansens ledargestalt. Idéerna bakom det som kallades folkhemmet har gått förlorade, men en trygg Landsfadersfigur anser vi oss tydligen vara i behov av.



Upphöjningen avReinfeldt har gått hand i hand med förnedringen av Mona Sahlin. Naturligtvis kom kraven på hennes huvud redan tidigt på kvällen, "fru Toblerone" som hon kallas av vissa gycklare. Skulle man inte kunna kontra med att kalla Carl Bildt för "herr Lundin Oil"? Jo, men låter inte det lite statsmannamässigt ändå? Internationellt och liksom närande – berikande på ett sätt som inte ligger Svenska Folket till last.



Valdagen blevkostymbärarnas dag. Den auktoritära kostymtrion Reinfeldt-Borg-Bildt är ju så oemotståndligt förtroendeingivande.

Proteströsterna tillföll den yngre kostymbäraren Jimmie, en svärmorsdröm som står för en konservativ familjepolitik, ledaren för ett närmast helmanligt parti som under förevändning att chevalereskt vilja rädda svenska kvinnor undan den muslimska faran nu får möjlighet att söka leva ut sina pojkrumsaggressioner.



Nej, Sverige är intelängre världens modernaste land. Men vi vill ha kvar det en gång moderna folkhemmets manliga ledarskap. Inte en landsmoder som verkar slarvig, tuggar tuggummi och på nåt obestämt sätt låter dum när hon pratar.

Vi vill, tydligen, leva i bilden av ett nygammalt fint ljust och rent lintottsfolkhem där far ror. Bilden är platt och flera av dem som torgför visionen är i själva verket banditer om natten, men då sover verklighetens folk.

Och i utkanten av allt sitter gamla Gudrun Schyman och saknar betydelse. I går det stora hoppet för en förnyad vänster – i dag en konstig tant med talibanfixering. Kvinnans fall är hårt.



Charlotte Wiberg ärfrilansjournalist.