Peru noir

Kultur Artikeln publicerades

Kulturskribent Jan Hoff blir först fundersam, har Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa gått och blivit deckarförfattare nu? Sedan inser han att ”Den blygsamme hjälten” inte handlar om något nytt spår. Hursom, en läsfest är det.

Men? Ska nobelpristagaren bli deckarkung nu? Så reagerade jag först, när jag började läsa denna kluriga, luriga och litterära bok. Om hotbrev, hårdingar, djävlar, fala fruntimmer och snutar med nervösa avtryckarfingrar. Det luktar Raymond Chandler. Vargas Llosa nämner Dashiell Hammett i texten.

Fast om man tänker efter lite inser man att detta verkligen inte är något senkommet, desperat försök att slå sig in på en ny populärlitterär arena för att optimera bokförsäljningen. I själva verket har ju Mario Vargas Llosa nosat på spänningslitteraturen flera gånger tidigare. Kanske under hela sin karriär? ”Bockfesten” var delvis konstruerad som Frederick Forsyths lönnmördarraffel Schakalen. En av Vargas Llosas gamla böcker, ”Vem dödade Palomino Molero?”, var uppbyggd kring utredningen av ett smutsigt mordfall.

”Den blygsammehjälten” är nog en perfekt ingång om man är nyfiken på författarskapet men inte riktigt kunnat bestämma vilken bok man ska börja med. Figurer och teman från tidigare romaner återkommer i denna bok, exempelvis familjen från ”Till styvmoderns lov ”och sergeanten från ”Det gröna huset” och ”Döden i Anderna”. Vi bjuds på en blandad buffé: spänning, sanning, saga, realism, humor, porr.

    Vargas Llosahar uppfunnit en egen litterär teknik, av någon beskriven som ”teleskopiskt berättande”, där han blandar olika dialoger hämtade från olika tidsskikt i romanväven. Resultatet blir lite som William Burroughs knarkiga Cut Up-teknik. Som läsare stönar man svagt och undrar: ”Jaha?” Lyckligtvis använder inte Vargas Llosa detta stilgrepp så ofta att det blir störande.

    Två olika intrigtrådar, en från storstaden Lima och en från den mindre orten Piura, berättas parallellt, men de tvinnas ihop på slutet. Den ena drar mer åt noirhållet, den andra är mer hårdkokt. Slutet är dock mest klassiskt komiskt, som i greken Menandros nya komedi... Och om vi nu hamnat i den antika grekiska litteraturen (ofrånkomligt?) kan vi lika gärna även ställa frågan om bokens struktur, med parallella skildringar av två mäns liv (som båda har söner som djävulen farit i), inspirerats av Plutarkos Jämförande levnadsbeskrivningar (där som bekant berömda romares och grekers liv ställdes upp två och två).

    Som ni fattarär detta en läsfest för en gammal litteraturvetare... Men strunt i det! Även om man inte skulle vara ett dyft intresserad av att analysera nya och gamla texter är jag säker på att man ändå får en spännande läsupplevelser i Vargas Llosas sällskap. Man märker att han gillar att berätta historier, att trollbinda en publik.

    Vi kan sammanfatta: Vargas Llosa: ingen loser! För några år sen blev han, som grädde på moset, dessutom adlad av den spanske kungen.