Platonov, Andrej: "Grundgropen"

Kultur

Andrej Platonovs "Grundgropen" är i samma divison som böcker av Kafka och Beckett, anser Mikael Nydahl, lycklig över att den nu kommer på svenska, 77 år efter originalutgåvan.

Artikeln publicerades 7 november 2007.Andrej Platonovs roman "Grundgropen" (skriven 1930, med 1930 års sovjetiska realiteter som sitt råstoff, och följaktligen inte utgiven förrän mer än femtio år senare) gör precis det som man som läsare närmar sig varje ny bok med en hemlig bön om: den upphäver allt man vetat om hur världen ser ut och hur världen kan beskrivas, om vad en människa är, vad litteraturen är, för att istället ställa en inför en alternativ fullskalemodell av världen, människan, litteraturen, en modell vars mest drabbande egenskap är dess fullkomliga självklarhet: plötsligt har världen alltid sett ut så.

I Platonovs verk har världen alltid bestått av en eller annan namnlös rysk landsortstrakt i färd med att införa socialismens tusenårsrike, den har alltid varit flack och avsides och bestått mer än den någonsin brukat av mark (att gräva i eller sova på), av väderlekar (att i växlande mån skydda sig mot) och av ideologi (att andas, att äta, att tala genom). Människorna i den hade varit nöjda med sin lott – fattigdomen, mödan, döden bekommer dem inte – om det inte varit för en sista rest molande tomhet och tvivel som sitter där de liksom minns att själen en gång satt: den bär de som de bär sina andra umbäranden, och sätter sitt tvehågsna hopp till att det kommande släktet ska få del av den lycka de bygger, men själva är förvägrade.



Handlingen kunde rekapituleras så här. Det är sensommar. Ett arbetslag, bestående av ett halvdussin vrånga själar, var och en med sina hemliga tvivel och sin ordlösa brottning, alla lika osympatiska, mänskliga och brutala, är i färd med att anlägga en grundgrop för ett kollektivboende för alla stadens proletärer; när arbetet i den väldiga gropen går i stå ansluter de sig till kollektiviseringen av landsbygden; det har blivit höst och mer än så, och företaget kostar inte bara landsbygden livet, utan också det ideologiskt hårdföra föräldralösa flickebarn de tagit sig an, och i vars namn och för vars framtid de strävat vidare; decimerade och desillusionerade för de med sig resterna av kolchosen för att gräva vidare på grundgropen, där de först begravt flickan. Vinter.

Det ligger, kort sagt, nära att läsa "Grundgropen" som en satirisk allegori över en ideologi och ett språk som löpt amok, och är dömda att kollapsa under tyngden av sin egen absurditet. (Och hur förmäten och självgod skulle inte min blotta vetskap om att den ju till sist gjorde det göra mig om jag läste den så!) Men hur monstruöst det språk än är, som i kraft av sin förmåga att forma och deformera människorna och världen tilldrar sig Platonovs – och läsarens – hypnotiska intresse, har det en grundläggande och skandalös egenskap man som sentida läsare gärna frestas att glömma: att det är på riktigt. Både för att det parasitärt övertagit sin värdkropp (människolivet) och för att det ändå står i en pervers förbindelse med dess grundläggande behov och längtan.

Det som gör "Grundgropen" till en tidlös klassiker (ursäkta ordvalet, men det går inte att formulera annorlunda), till ett verk helt i paritet med och besläktad med säg Kafkas eller Becketts, är samtidigt det som också gör den till ett gastkramande tidsdokument: skildringen av människans prisgivenhet åt och maktlöshet inför de språk hon skapar, och som är det enda hon har att ty sig till. Då som nu.



Det är en nattsvart roman, skriven med en ömhet, humor och kärlek som tar andan ur en: efteråt är man lite vimmelkantig, om av skratt eller gråt vet man inte. Det är, kort sagt, mycket stor litteratur.

Mikael Nydahl

--------
PS.
En vän till mig som brukar veta vad hon talar om berättar att "Grundgropen" har varit ett slags byrålådeprojekt alla rysköversättare med självaktning hållit sig med, och Brodsky har sagt någonting i stil med att bara en dåre kan ta sig för att översätta Platonov. Kajsa Öberg Lindstens svenska version har en kuslig auktoritet, som med osviklig tonsäkerhet övertygar en om att om den realsocialistiska dårskapen valt svenskan som sitt språk istället för ryskan, då är det så här vi hade talat. Då är det så här vi hade blivit. Ja, när "Grundgropen" nu fått svensk dräkt kan man i själva verket äntligen säga: nu har också vi talat så här, nu har också vi blivit så här.