Sune Johannesson: Sune Johannesson: Punkterad Österlenidyll väcker frågor

Hamnen, havet, mysiga gränder, sommar, kultur... Eller kanske något helt annat; mörker, klasskillnader, risiga bilar, rasism...

Författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli växte upp i denna centralort på Österlen, och efter att ha läst hennes aktuella roman ”Rich boy” gissar jag att hon inte kommer att återvända till sina barndomstrakter, åtminstone inte av nostalgiska skäl. För bilden hon förmedlar av Simrishamn och de mindre byarna inåt landet är full av mörker och hårdhet och människor utan smak och snille (dessa egenskaper är det dock fler som tappat dessa dagar).

Vi har recenserat boken på den här sidan, men i den texten nämns inte ens författarens hatiska bild av Österlen. Det visar väl att denna landskapsskildring knappast är bärande för berättelsen, romanen handlar istället främst om ojämlikheter, svåra relationer mellan mödrar och döttrar och hur detta ärvs vidare på ett destruktivt sätt.

Många av dessa nära skildringar ger mig nya insikter och tankar, men som helhet är det – i mina ögon – en haltande och överlastad roman. Den laddade Österlenskildringen är till exempel en sak som inte passar in, men för mig – och troligen för alla andra med kopplingar till dessa trakter – är det intressant läsning. Det hon målar fram är en mörk motbild till turistbroschyrernas öppna vackra fält och magiskt lockande kust. Här blomstrar inte kulturlivet, här styr orättvisor, främlingshat och inskränkthet. Och hennes människoporträtt, stundtals rent elaka.

Är detta en förtäckt självbiografi? Revanschen på en svår uppväxt i det som av många ses som en idyll? Hämnden efter en vidrig skolgång på Simrislundsskolan?

I den TT-intervju vi publicerat på webben framkommer inget sådant, även om det står att hon hämtat inspiration från sitt eget och andra kvinnors liv. Det gör väl alla författare, tänker jag. Men i en intervju i Sydsvenskan (27 maj) är hon betydligt skarpare om detta ämne, och det blir extremt tydligt varför Österlenskildringen ges en såpass tung plats i slutet av boken.

Hon säger: ”Vi bodde i ett arbetarklassområde i Simrishamn långt från havet. Jag är uppvuxen omgiven av mycket rasism, alla hade Sverigeflagga och det var squaredans i trädgården. /.../ Min bok är en öppen eld. Det är en hatbok. Jag är tillbaka för att mörda dem jag växte upp med.”

Det är ett fruktansvärt citat, som ger skildringarna i romanen än mer svärta och tyngd. Och väcker frågor, som: Var fanns de hjälpande och stöttande vuxna? Hur många i dessa trakter har liknande erfarenheter? Och hur ser det ut idag – lika illa, värre eller bättre?

Caroline Ringskog Ferrada-Noli har lämnat och gått vidare, men om någon person eller något förlag bär på planer på en essäbok med Österlenskildringar hoppas jag verkligen CRFN är en av dem som får frågan. Om hon nu inte samlar sig till en egen bok. Jag hade läst den dag ett.