Rapport från en kulturbulimikers liv

Krönika ,
Från invigningen av House of Sweden i Washington, USA. Året var 2006.
Foto: PONTUS LUNDAHL / TT
Från invigningen av House of Sweden i Washington, USA. Året var 2006.

Kultur är swish för själen, och när författaren Helena Thorfinn flyttar till Washington DC märker hon hur svältfödd hon har varit på ett stort och variationsrikt kulturutbud. Här får hon det. Dessutom hittar hon ett eget kulturhus, House of Sweden.

Amerikanerna verkar inte kunna få nog. Bergmanåret, alltså firandet av att det var 100 år sedan mästerregissören föddes, rullar för fullt över kontinenten. I New York avslutades nyss en filmfestival där Ingmar Bergmans samtliga filmer visades och där arrangörerna vittnar om att de aldrig haft så långa köer och så stort intresse för en regissörs verk förut. Här i Washington DC kommer samma filmer att visas under sommarmånaderna på två olika ställen.

Jag var själv nyligen och såg en teateruppsättning av Bergmans ”Persona’”och ”Efter repetitionerna” på Kennedy Center, där de visades tillsammans med kostymer från tidigare Bergman uppsättningar. På 29 orter över hela USA kommer någon form av arrangemang att hållas för att hylla Bergman, och på några av de stora universiteten, i Berkeley och Seattle, har man speciella föreläsningsserier och kurser där mästarens verk ska diskuteras och analyseras av en ny generation studenter.

In i detta Bergmanår har jag kastat mig som en utsvulten kulturbulimiker. Jag hetsäter kultur. För ni måste förstå att jag är svältfödd. I min gamla hemstad Yangon i Burma, som just öppnats upp för världen, köade vi vuxna för att komma över biljetter till internationella skolans föreställning av ”En spelman på taket”, och i köerna syntes ofta folk som inte ens hade barn på skolan. En musikal uppsatt med 15-åringar är trots allt Något. En kväll i kulturens tecken.

Och likadant var det med mellanstadiets årliga Art Show. En kulturell höjdare i stan, alla var på vernissagen och drack apelsinjuice och åt barnens hemmagjorda snacks på tandpetare, medan de eftertänksamt studerade barnens visserligen begåvade, men ändå barnteckningar. Konst. Kultur. En swish för själen, ett fönster som slås upp mot något annat, något större.

Och då är jag ändå personligen intresserad av burmesisk kultur och gick på flera dansföreställningar med lokala grupper från Shan State, satt på citrakonserter som pågick i timmar och besökte regelbundet de två museer som fanns. Men ändå. En själ van vid det kulturutbud som Skåne och Köpenhamns region kan erbjuda vill mer. Vill annat. Vill inte bara det lokala burmesiska eller buddhistiska, utan längtar efter stråkar, symfonier, scener och dramatik där kurvan känns bekant. Vill ha en god film där man kan läsa recensioner i svenska tidningar, och inte kinesiska filmer med textning på burmesiska.

Och nu har alltså pendeln i allra högsta grad slagit över åt andra hållet. Washington DC kan få även den vassaste kulturkonsument att tappa orienteringen. Det är Kennedy Center som har gratisföreställningar varje kväll klockan 18, och sedan hela kvällarna är det fyra, fem scener som erbjuder opera, teater, dans i världsklass. Jag såg nyss den svenska Andersson Dance Company som samarbetade med en skotsk ensemble i något som jag och mina amerikanska vänner enades om var ”very, very experimental”.

Och förutom de etablerade teatrarna finns det ett myller av fria, mindre teatrar som nyligen hade en gemensam Feministfestival, det finns en speciell Shakespeareteater med jättescen där ”Hamlet” och ”En Midsommarnattsdröm” går året runt. Biograferna måste man manövrera med en speciell App för att inte missa något. Dagtid kan man välja och vraka bland tankesmedjornas utbud av gratis seminarier och föreläsningar med världsledande forskare och politiker från hela världen. På mina två favoritbokhandlare runt hörnet arrangeras flera gånger i veckan författarkvällar med författare jag bara läst och sett skymten av på Bokmässan. De hade inte kommit till Skåne i första taget och absolut inte till Yangon.

Jag köper biljetter online så ofta att jag blandar ihop alla bokningsnummer, försummar mitt barn på kvällarna och vakterna säger ”Welcome back!” på vissa ställen.

Dessutom har jag begåvats med ett eget Kulturhus. Nämligen House of Sweden som ligger förtöjt som ett stort skepp nere vid vattnet i Georgetown, nog den coolaste ambassadbyggnaden i Washington DC med ett utbud och outreach som borde få den snålaste skattebetalare hemma i Sverige att känna sig nöjd med utväxlingen.

Här kan just nu amerikanerna se Karin Broos stora målningar som fångar det skandinaviska ljuset på ett unikt sätt, arbetsprocessen för Bergmans ”Fanny och Alexander” förevisas i ett annat rum, och här finns ett permanent Rum för Barn, som gestaltar den svenska barnsynen och där det vissa helger är konstverkstad för barn. Den svenska trion Kulturrådet Linda, Pressrådet Monica och Ambassadören Karin – tre färgstarka kvinnor som tänkt till och snor runt överallt; nätverkar, initierar, pratar, föreläser, arrangerar, tänker, är i sig själva förkroppsligandet av den svenska feministiska utrikespolitiken.

House of Sweden ligger där och lyser och pulserar och berättar subtilt helt andra berättelser än de som dagligen kommer från ett annat stort, vitt hus i Washington DC. Och det tycker jag som kulturbulimiker är så coolt. Ett fönster som slås upp av svenskhet mitt i världens intressantaste huvudstad, en swish för själen.

Läs mer

Om krönikan

Helena Thorfinn är författare och skribent, uppvuxen i Skåne men numera bosatt i Washington DC, USA. Hennes debutroman, ”Innan floden tar oss” blev en stor framgång. I vinter har hon medverkat som krönikör här på kultursidan.

Nästa fredag: Viktor Banke

Visa mer...