Samtidens våld med teaterns ögon

Teaterkrönika Artikeln publicerades
Magdi Saleh och Misagh Sharifian i pjäsen ”Jihadisten”, som spelas två kvällar på Intiman, Malmö stadsteater.
Foto: Ola Kjelbye
Magdi Saleh och Misagh Sharifian i pjäsen ”Jihadisten”, som spelas två kvällar på Intiman, Malmö stadsteater.

Två aktuella gästspel i Malmö väcker frågor om teaterns roll och uppdrag i dagens samhälle. Men hur väl klarar pjäserna av att skildra och problematisera svåra ämnen som terrorism, utanförskap och ungdomars radikalisering? Kulturskribenten Martin Lagerholm funderar efter att ha sett ”Jihadisten” och ”Klipp han”.

Det dröjde inte länge efter Breiviks massmord på Utøya 2011 förrän en teaterpremiär ägde rum på den radikala experimentscen Caféteatret i Köpenhamn. I en kombinerad föreläsning och sceniskt verk tog monologföreställningen ”Manifest 2083” oss in i massmördarens perverterade världsbild med hjälp av Breivik själv (Olaf Højgaard). Och det funkade förstås inte alls.

Dålig scenkonst och etiskt tvivelaktiga ställningstaganden är ingen bra kombination för en teater. Vi vet ju redan alltför väl vad Breiviks idéer resulterade i, och hans mordiska framfart är mer än nog för att diskvalificera honom från varje seriös diskussion i motivfrågan. Breivik själv har absolut ingenting att lära oss om attackerna i Oslo och på Utøya.

Om det över huvud taget finns några lärdomar att dra, är det i så fall med hjälp av överlevande och anhöriga. Händelsen som sådan måste vi bevara i minnet, men bödeln gör vi bäst i att glömma.

De här tankarna snurrar runt i huvudet när jag tidigare i veckan var på väg till de dubbla gästspelen ”Jihadisten” och ”Klipp han”, som spelat för skolor och allmänheten på Malmö Stadsteaters scener Studion och Intiman.

Hanne Mathisen Haga, Misagh Sharifian och Magdi Saleh i ”Jihadisten”, ett gästspel från Göteborgs stadsteater.
Foto: Ola Kjelbye
Hanne Mathisen Haga, Misagh Sharifian och Magdi Saleh i ”Jihadisten”, ett gästspel från Göteborgs stadsteater.

Både inför, under och efter den förstnämnda och redan livligt omdebatterade föreställningen – en produktion från Göteborgs stadsteater – fortsätter mina funderingar. Hur förhålla sig till de huvudsakligen unga individer som väljer att åka ned till krigshärdar i länder som Syrien och Irak för att ansluta sig till islamistiska terrorgrupper och mördarsekter som IS/Daesh? Finns det någon tillfredsställande och rationell förklaringsmodell som skulle kunna klarlägga orsakerna bakom ett sådant beslut? Ungdomligt oförstånd? Taskig barndom? Socialt och ekonomiskt utanförskap?

Kanske det, men ingenting av detta duger ens som en tillstymmelse till svar. Att med berått mod bidra till att sprida skräck och fasa, att tortera, lemlästa, våldta och lustmörda barn, kvinnor och män är ett aktivt och medvetet val.

I Johan Grys, Wahid Setiheshs och Joel Nordströms ”Jihadisten” får vi följa titelfiguren Ilias (Magdi Saleh) väg från en tämligen tröstlös förortstillvaro med droghandel och arbetslöshet till den fundamentalistiska omvändelsen med hjälp av en radikaliserad bekant i den lokala moskén. Det problematiska med uppsättningen är att man utan nämnvärda nyanseringar accepterar ovannämnda psykologiska och socioekonomiska omständigheter som förklaring till Ilias avgörande beslut att bli IS-krigare.

Magdi Saleh.
Foto: Ola Kjelbye
Magdi Saleh.

Visserligen utmanas han i pjäsen av sansade och anständiga personer, såsom flickvännen, systern och den moderate imamen, spelade av Hanne Mathisen Haga och Misagh Sharifian. Men tvärtemot vad man på hemsidan hävdar, är det väl just relativisera man gör när pjäsens outtalade slutsats blir att det snarare är det svenska samhällets förment bristande förmåga att hjälpa Ilias på traven än hans eget aktiva val som i förlängningen gör honom till en potentiell massmördare?

Något mindre betänkligt är gästspelet ”Klipp han”, en samproduktion mellan Unga Dramaten och Fryshuset i Stockholm och Unga Teatern/Malmö Stadsteater, Teater Fryshuset och Fryshuset Malmö, och som ännu ett tag spelas på Studion i Hipphuset.

Lancelot Sakile Ncube, Rosh och Lola Zackow i ”Klipp han”, ett gästspel som ges till 19 januari i Studion på Malmö stadsteater.
Foto: Sören Vilks
Lancelot Sakile Ncube, Rosh och Lola Zackow i ”Klipp han”, ett gästspel som ges till 19 januari i Studion på Malmö stadsteater.

Här rör det sig mindre om något för publiken att ta ställning till än om en nedtonad scenisk gestaltning av något förvisso lika brutalt och hemskt som islamistisk radikalisering – nämligen barn som dödar barn i våra socialt utsatta områden med gängkrig och grov kriminalitet.

Även här vill man i förstone kanske ställa samma skeptiska frågor som i den här artikelns inledning. Men om nu förövare och offer är samma personer? Hur förhålla sig till sådant? För det är ju så det ofta ser ut, och det är också så regissörerna Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten samt de tre unga medverkande på scen (Shada-Helin Sulhav, Lancelot Sakile Ncube och rapparen Rosh) framställer detta förfärliga faktum inför en knäpptyst och koncentrerad skolpublik.

Föreställningens texter utgörs av dokumentära historier från unga gärningsmän och drabbade, där man med rapnummer, koreografiska små tablåer och aktörernas lågmälda och skärpta uppläsningar av de oftast våldsamma och uppgivna berättelserna lyckas skapa en koncentration i rummet som är djupt gripande.

Hos varje skattefinansierad institutionsteater ingår i det offentliga uppdraget att spegla samhället vi lever i ur alla möjliga perspektiv, liksom att vara en teater ”för alla”. Att spela väl valda uppsättningar för både grundskole- och gymnasieelever är en av kärnverksamheterna i detta uppdrag. Det är ett delikat åtagande med en svår balansgång mellan ”konst” och ”uppfostran”, mellan upplevelsen här och nu och det samhälleliga engagemanget över tid.

Lola Zackow, Rosh och Lancelot Sakile Ncube i pjäsen ”Klipp han
Foto: Sören Vilks
Lola Zackow, Rosh och Lancelot Sakile Ncube i pjäsen ”Klipp han" som spelas till 19 januari på Malmö stadsteater.

I det här fallet har Malmö Stadsteater gjort rätt på varje punkt: man har bjudit in två för målgruppen särskilt brännande och aktuella scenkonstverk och man har låtit varje föreställning följas av samtal eller paneldiskussioner med möjligheter för publiken att ställa frågor eller komma med tankar och inlägg. Allt detta är utmärkt, och att det sedan råder delade meningar om den scenkonstnärliga halten eller de etiska ståndpunkterna, ja, det får vi allt acceptera i god demokratisk anda.

Fakta

Om pjäserna

Båda pjäserna i texten spelas på Malmö stadsteater i veckan. Här är mer info:

”Jihadisten”.

Av: Johan Gry, Joel Nordström och Wahid Setihesh.

Regi: Johan Gry

På scen: Hanne Mathisen Haga, Magdi Saleh, Misagh Sharifian

Gästspel från Göteborgs stadsteater på Malmö stadsteater, Intiman 11-12 januari.

”Klipp han”

Regi: Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten

På scen: Shada-Helin Sulhav, Lancelot Sakile Ncube och rapparen Rosh.

Samproduktion mellan Teater Fryshuset, Unga Teatern/Malmö Stadsteater och Fryshuset Malmö. Premiär 10 januari, spelas till 19 januari.

 

Visa mer...