Maria Ehrenberg: Sara Danius – med övertygande inre och yttre stil

*En samlad, stilig kvinna i vit knytblus som står utanför den berömda dörren och tillkännager ett nobelpris i litteratur

*En hopsamlad kvinna som går mot vinden tillsammans med en annan Sara utanför Börshusets sidoingång, precis efter att hon lämnat Svenska Akademien.

*En färgglad kvinna i ett pingvinhav.

*Jag själv uppkrupen i älsklingssoffan, läsandes en av hennes essäer, ivrigt samtalande tyst med mig själv och författarens text.

Låt oss börja med den sista bilden. Trots allt annat Sara Danius kommit att betyda för en mängd kvinnor (och män) så är det här kärnan ligger. En forskare av rang och en glimrande essäist. Den dubbla doktorsgraden talar sitt eget språk, avhandlingen ”The senses of modernism”, om bland annat James Joyce, Thomas Mann och Marcel Proust lades fram 1997 vid Cornell universitet i USA och 1999 vid Uppsala universitet.

Men redan tidigare hade jag träffat på henne som skribent i tidskrifterna Ord&bild och Res Publica. Artikeln om Toril Moi, många feministiska litteraturforskares startpunkt, sparade jag länge. Det var också Sara Danius som introducerade den amerikanska kulturhistorikern Fredric Jameson på svenska, vilket fick många att gå till källorna. Och vem har inte följt alla hennes artiklar i Expressen och Dagens Nyheter.

Men det var med de sena essäsamlingarna som Sara Danius vann den större publikens gillande. ”Den blå tvålen”, från 2013, är en fascinerande studie i hur hon genom att lyfta fram detaljer kunde fånga ett helt skeende. ”Den blå tvålen” blir ett exempel på hela naturalismen, gedigna närläsningar visar hur en enkel tempusförskjutning rymmer tolkningsmöjligheter. Det är lärt, lärorikt – och roligt.

”Husmoderns död” är kanske ännu intressantare i det att hon så skickligt visar att allt går att beforska, allt har något att säga om sin tid och vår egen. Essän om just hur husmoderns roll förändrats genom kokböckernas historia är inget annat än ett stycke lysande civilisationskritik. Och här finns mycket annat att hämta.

Det är som litteraturvetare jag vill minnas Sara Danius. En fråga man kan ställa sig är varför hon valde manliga författare? Hon började trots allt sin bana med att skriva om Virginia Woolf.

Ett svar kan man hitta i ”Den blå tvålen”, boken om tre av de franska realisternas stora: Stendahl, Balzac och Flaubert. I en värld som blev allt mer abstrakt (tänk industrialismen) ville författarna bryta dels med idealismen, dels med det abstrakta. De konkreta detaljerna skulle skildra vår värld som den verkligen var. Inte hur den borde vara. Jag tror att nyckeln ligger i just detta: visa hur världen egentligen är. Hur gör man det utan att bli torr och tråkig? Hur blir det litteratur av det? Detta utredde Danius med briljans.

Samtidigt finns kvinnliga författare hela tiden i hennes repertoar. I ”Husmoderns död” kan man läsa insiktsfulla studier om Austen, Woolf, Sand, Barnes, de Beauvoir och Stina Aronsson. Även här finns ett tydligt fokus: hur skildra världen på ett ”sant” sätt?

Varje tid har sin modell. Austens ironiska och Sands idealistiska är olika sidor av myntet. Men framför allt lyfter Danius fram modernismens kvinnor och slår fast att utan Woolf, Barnes och Stein hade inte modernismen funnits. Så om det är något jag hade önskat mig så vore det att Danius hade fått tid att skriva ett större verk om just detta.

Den andra bilden, den av en Sara Danius som förkunnar ett nobelpris i litteratur, är en följd av den förra. Hennes inval 2013 gav ett hopp om en akademi i förändring och modernisering. Vi var många som tillät oss att glömma att en annan viljestark och med moralisk kompass utrustad kvinna hade lämnat akademien för flera årtionden sedan. Här fick akademien äntligen en behövlig genusförskjutning och att hon dessutom satt på Selma Lagerlöfs stol var inte mer än rätt. Bättre ständig sekreterare (utsedd år 2015) kan en inte tänka sig.

Integriteten och den moraliska kompassen blev synlig för allmänheten under det #metoo som för alltid sänkt akademiens trovärdighet och status. Vad som hände och hur det hände har Sara Danius själv berättat i ett av Sverige Radios mest lyssnade Sommarprogram. När hon lämnade var många i sorg, och jag tror att halva min bekantskap stod utanför Börshuset iförd knytblus under en av manifestationerna (en av hennes knytblusar är för övrigt utställd på Nordiska museet).

Att våga säga nej, att stå för kvinnors rätt i en tid präglad av backlash är bra, och precis vad en kan vänta sig av en person som studerat kvinnliga forskare och författare. Också. Hon väjde inte för den yttre eller inre stormen när hon lämnade Börshuset vid Sara Stridsbergs sida.

Hennes rakryggade hållning kom också till synes när hon som enda person från Svenska Akademien satt i det pingvinhav av herrar som utgör Nobelstiftelsen. På plats under den festlighet i vilken Svenska Akademien inte ansågs värdig att få dela ut ”sitt” pris glänste hon över alla andra i en säregen skapelse av Per Engsheden.

En rakryggad hållning som inte nedlät sig till smutskastning, det är en svår balansgång som Sara Danius upprätthöll med den äran. Och också en förmåga att vara personlig, men inte privat, även när den egna biografin användes. Barndomen, som en av Anna Wahlgrens många barn, kan för en utomståendes blick inte ha varit lätt, men den värme hon talade om sina föräldrar är förtjusande. Att det sedan kanske var bättre passande för en ung intelligent kvinna att bo hos pappan, Lars Danius var förmodligen tur för hennes intellektuella utveckling.

Sedan kan en inte låta bli att nämna hennes alter ego, Gittan P Jönsson, som på bred malmöitiska tillät sig att säga mycket av det som Sara Danius själv inte kunde. Att använda litterär fiktion även i verkliga livet är en konst som jag gärna sett att hon fått tillfälle att utveckla än mer.