Annons

Savianos maffiaskildring är en ”Gudfadern” i misärtappning

De sociala miljöskildringarna från Neapel ursäktar mycket, men inte allt, menar Mikael R Karlsson efter att ha läst den andra delen i Roberto Savianos maffiaskildring.
Publicerad 29 augusti 2018
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Roberto Saviano skriver hårdkokt.
Roberto Saviano skriver hårdkokt.Foto: maki galimberti

Den är som gjord att göra film på, tänker jag när jag läser ”Dödskyssen – den andra delen av Roberto Savianos trilogi ”Camorrans barn”. Författaren själv behöver väl egentligen inte någon speciell presentation. Hans öde har ju exponerats många gånger förut. Men för den som missat. Saviano är en journalist och författare som växt upp i Neapel. Han slog igenom med reportageboken ”Gomorra” som sedermera blev både film och TV-serie. Hans reportage har gjort att han sedan flera år lever under dödshot.

”Man skulle utan att överdriva kunna beskriva de två första delarna av trilogin som en skitnare ”Gudfadern”.”

Den första delen av ”Camorrans barn”, ”Blodsleken”, kom förra året. I den får vi följa ett gäng tonåringar och deras blodiga väg uppåt i maffiahierarkin. Huvudperson är Nicolas, eller Maradjan som är hans smeknamn. Om ”Blodsleken” var våldsam intensifieras våldet i ”Dödskyssen”. I takt med att Nicolas trålare (slang för gäng) tar över allt mer av narkotikamarknaden i sin stadsdel utmanar de andra spelare i den undre världen. Dramat följer en klassisk dramaturgi. Ju mer makten koncentreras – desto mer våld och illojalitet.

Annons

Man skulle utan att överdriva kunna beskriva de två första delarna av trilogin som en skitnare ”Gudfadern”. Till skillnad från Mario Puzos mästerverk, och kanske gäller detta filmerna än mer, saknas dock det storslagna estetiska och dramatiska anslaget. I Savianos maffiavärld finns förvisso märkeskläderna, kokainet och champagnen. Men det är tomma attribut utan annan funktion att fylla än att markera status och kanske lindra för stunden. Temat är mer tonåringars fåfängliga famlande efter mening i en omgivning fylld av hopplöshet än en släkts uppgång och fall. Man lever för den kortsiktiga makten och det utdragna våldet. Morden är kallblodiga och ibland helt meningslösa. I den meningen kanske man snarare kan finna en parallell i brasilianska filmer som utspelar sig i favelan; som till exempel ”Guds stad” eller ”Tropa de Elite”.

Som roman betraktad är ”Dödskyssen” långtifrån invändningsfri. Övergången från det dokumentära reportaget till romanens form är stilistiskt inte helt problemfri för Saviano. ”Dödskyssen” är lättläst, och för all del lärorik (bara inblicken i Napolis fotbollsklack var värt besväret), men har vi inte läst om tonåringar på glid med alla strukturer emot sig som mot alla odds lyckas slå sig fram med hjälp av icke-ortodoxa metoder även om kostnaderna (och här är poängen) är till synes allt för tunga att bära allt för många gånger förut? Jo. Att Roberto Saviano förlägger handlingen till Neapel och att man kan anta att det finns en hel del ”sanning” i de sociala miljöskildringarna ursäktar mycket, men inte allt. Berättelsen blir för simpel helt enkelt.

Man kan väl säga såhär. Jag har läst boken, men ser mer fram emot filmen.

Mikael R KarlssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons