Kultur

Shakespeares maktkamp hittar rätt i Yngsjö

För den som, som det brukar heta, kan sin Shakespeare, är det troligen inga problem att hänga med i den version av Macbeth som hos Teater Quilt förvandlats till en historia om den mer lokalt förankrade Maj-Beth (Caisa Stina Forssberg) och hennes maktlystnad. Även om så inte är fallet, är uppsättningens handling tämligen solklar.

Kultur
Caisa Stina Forssberg och Joel Holmgren spelar Maj-Beth och Lars Petersson. Foto: Bosse Nilsson
Foto:
Caisa Stina Forssberg och Joel Holmgren spelar Maj-Beth och Lars Petersson. Foto: Bosse Nilsson
Foto:

Ursprungstextens skotska miljöer antyds i kostymeringen, annars lutar det mest åt att det hela utspelas just där det spelas, i Yngsjö, eller trakterna däromkring. Hovet som motivkrets har bytts mot en stugförening. Persongalleriets kung, drottning och underhuggare av olika rang, har stöpts om till nämnda förenings styrelsemedlemmar.

Häxorna, som har en viktig del i Shakespeares drama, finns med även här, men presenteras visuellt och rörelsemässigt som robotlika män i kostym och strumpbyxor över sina ansikten.

Scenografiskt sett är spelet förlagt till ett ordinärt och tämligen tråkigt kök, passande till såväl hem-miljö åt paret Maj-Beth och Lars (Joel Holmgren) som till opersonlig möteslokal åt föreningen.

Grym, hänsynslös strävan efter allt högre makt, är den handlingsmässiga motorn. För att nå föreningsstyrelsens ordförandepost, är Maj-Beth villig att med vilka medel som helst undanröja de hinder som står i vägen. Att hoppa i säng med Kingen räcker inte mer än till att ur underdogperspektiv liera sig med den högste i rangordningen.

En rejäl kökskniv däremot, är en bättre lösning. Likaså att med gift eliminera Barbro (Aleksa Lundberg), den starkaste konkurrenten till den eftersträvade posten.

Mer eller mindre motvillig medhjälpare till dåden är mörderskans make Lars, vars ångerköpta tveksamhet, trots hans ofullbordade men dock aktiva handräckning längs blodsbegjutelsens väg, skapar en skenbar moralitets klangbotten till hustruns iskyla.

Den gestaltning som bjuds, är rörelseladdad, även i scener där allting tycks stå stilla långa stunder och mycket komik av snarast pantomimisk karaktär byggs in i karaktärernas positioner, kroppsspråk och aktiviteter.

Premiärpubliken skrattade gott åt den överlag stillsamma humorns krumbukter och dråpligheter och när ännu en runda fullbordats i det race som slutligen krossar även den seglivade Maj-Beth, presenteras i god Skakespeare-anda nästa lopps kombattanter i maktstridens eviga kretslopp.