Själens Knausgård

Kultur
Foto:

Karl Ove Knausgårds 18 texter i dagens essäsamling "Själens Amerika" kretsar kring både fotokonsten, som litteratur och samtidens speglar. Kulturskribent Martin Lagerholm färdas med in i en kunnig och intressant tankevärld som bygger på kunskap och skepsis.

Artikeln publicerades 27 oktober 2014.

Den första abstrusa lilla texten ("Tio år") inleds med en spya, den andra ("Allt som är i himmelen") med en ultraljudsbild av en mans testiklar, och den tionde ("Den bruna svansen") med att författaren ”måste skita”. Att Knausgård är en utpräglat freudiansk författare visste vi ju sedan tidigare. Men så till den grad anal!

Det måste hur som helst vara en dröm för en författare med världsrykte (och hans förläggare) att ge ut den här typen av böcker, samlade essäer och artiklar, de flesta redan publicerade på annat håll. Bara namnet på omslaget borgar ju för en ansenlig mängd sålda exemplar, alldeles oavsett innehåll. Kanske rentav med fekalierna, vomeringarna och genitalierna som ytterligare lockmedel och braskande effekt.

Men dessa mina cyniskaantaganden kommer omedelbart på skam. De där testiklarna i andra texten växer ju (om uttrycket tillåts), från en ultraljudsbild av dem, där man klart och tydligt kan ”urskilja ett ansikte därinne”, till en kultur- och konsthistoriskt lödig begrundan av hur vi människor rent konkret förhållit sig till våra synintryck av världen. I stilistiskt och tankemässigt överskådliga resonemang och filosofiskt prövande tankegångar funderar han över optiska spörsmål i historien, från Descartes bild av näthinnan som en bit papper som det sedda liksom är tryckt på, till fotografins väsen ”som bara kan låsa fast ljuset i en bild av det som redan är förbi”.

Över huvud taget handlar påfallande många av de 18 essäerna i denna brokiga samling – "Själens Amerika. Texter 1996-2013" – om bildkonst: om självporträttet som fenomen, om Rembrandt, men i synnerhet om en rad fotokonstnärer. Att han bland dessa särskilt fäst sig vid amerikanska Cindy Sherman känns helt följdriktigt. Är hon inte, med sina iscensatta och autofiktivt prövande poser, med sina på en gång fascinerande och frånstötande bildserier med sig själv som modell i olika roller, ett slags bildkonstens Knausgård? Eller, rättare sagt, han en litteraturens Sherman?

Den långa essänom hennes fotografier i den berömda så kallade "Fairy Tales"-serien (1985) är under alla omständigheter samlingens kanske mest intressanta text. Med utgångspunkt i Shermans bild "Untitled #140", som visar en människa med smutsigt gristryne liggande med halvöppna ögon på marken bland multna löv, lägger Knausgård ut texten rörande mytiska varelser i gränstrakterna mellan djur och människa, som ett slags arketyper i vårt kollektiva medvetande.

Redan i antikens berättelser vimlar det ju av förledande metamorfoser, av både lockande och skräckfyllda halvfigurer och demoner. ”Odysséen är en bok full av förvandlingar, och intrycket det ger är av en ofullgången värld, en värld i vardande, rörlig och vidöppen, mot djurriket men lika mycket mot dödsriket och gudariket [. . .]”.

Som norsk författaremåste man förstås också ha en relation till nationaldiktaren Knut Hamsun. I samlingens längsta essä, titeltexten "Själens Amerika", skriver han bland annat om skillnaderna i livsuppfattning och människosyn mellan Hamsun och Dostojevskij, mellan den förres fysiska och konkreta värld och den senares religiösa universum. Knausgård hamnar omsider i en intressant reflexion över diskrepansen mellan liv och litteratur, och om den i flera avseenden reaktionäre Hamsuns ambivalenta förhållande till USA som symbol för den moderna, rotlösa, fluktuerande och framstegsvänliga världen.

Lika givet är det att förhålla sig till Anders Behring Breivik och massakern på Utøya. På årsdagen gör Knausgård en kritisk analys av den allmänna mediebilden av Breivik. Själv presenterar han ett slags psykogram över massmördarens själsläggning, en i allt väsentligt rimlig karaktärsstudie av den ”monofona människan”.

Frågan om otillräknelighet var central under rättegången, och en stor del av den handlade därför om Breiviks karaktär. Ändå blev kanske de två viktigaste och mest konsekvenstyngda faktorerna vad gäller danandet av en karaktär, sexualiteten och förhållandet till föräldrarna, märkligt förbisedda.

Det är knappast någon slumpatt Knausgård lägger särskild vikt vid just dessa psykosociala element; genomgående finns en starkt psykoanalytisk drivkraft i författarens tankegångar. Utan att tvunget alltid bifalla de psykologiska förklaringsmodellernas dominans, måste man sympatisera med och beundra den grundlighet, uppriktighet och intellektuella hederlighet med vilken författaren verkligen går till botten med och brottas med sina olika ämnen och motiv. Hans vilja att förstå och i språket klargöra sina betraktelsesätt och ståndpunkter känns uppenbart genuin.

Den här textsamlingen fungerar som en påminnelse till både läsaren och författaren själv att allt inte handlar om ”min kamp”, utan om att människolivet i alla dess manifestationer går att utläsa som vår gemensamma kamp – för vår andliga, intellektuella och mentala överlevnad, genom konsten, vetenskapen och samhället. Vapnen i denna kamp heter förundran och begär, skepsis och tilltro.

Även om det förvissoär Karl Ove Knausgård – snarare än Hamsun, Breivik, Descartes, Sherman – vi främst lär känna i de här texterna, är det Knausgård i egenskap av ”en av oss människor” som träder fram; Knausgård som ett intrikat system av tankar, drömmar, impulser, brister, självmotsägelser och växlande temperament. I detta speglar han var och en av oss och förvandlar sig själv till en Envar.