Sjöberg, Fredrik: "Flyktkonsten"
Skickade Fredrik Sjöbergs förra bok till Vinslövskonstnär Alf Björk, en man med litteratur- och samlarintresse som kanske kunde finna gjädje i Sjöbergs Augustnominerade debutbok. Den där kan nog skriva bra om vad som helst, konstaterade Björk.
Efter att ha läst Fredrik Sjöbergs nya bok håller jag med. Sjöberg har redan hittat sin stil och lyckas locka med mig som läsare på sin resa. Han är ett underbart resesällskap. Lärd, fyndig, nyfiken, eftertänksam, lugn, överraskande. Tråkigt är det aldrig.
I debuten "Flugfällan" följde han René Malaise, en vetenskapens särling, ut i världen. Även i "Flyktkonsten" vandrar han i spåren på en ensam man ute i världen.
Det är inte de berömda, hyllade männen som lockar honom, inte heller de stora världshändelserna, det är, för att citera honom själv, "gåtorna som fångar mig, ständigt, de gömda berättelserna."
Den här gången heter mannen Gunnar Widforss (1879-1934), en konstnär som lämnar och återvänder till Sverige i omgångar och som kommer att besöka flera länder, men det är i USA han stannar längst, jobbar mest och trivs bäst.
I det stora landets stora nationalparker, främst Grand Canyon hittar han till slut ett slags hem. Så småningom blir han en hejare på att måla nationalparker, på att fånga den storslagna naturen på ett levande och personligt vis och ses i USA än idag som en av de största inom området. I Sverige är han bortglömd.
Fredrik Sjöberg stöter på Gunnar Widforss av en tillfällighet under en auktion. Blir stående framför en av hans tallmålningar, inser att det han ser är ett fynd, försöker köpa in den men konkurrensen blir för hård. Dock, han fann sin konstnär och färden in i den ensamme Widforss liv tar sin början.
Det är den resan vi följer med på, en resa som nästan handlar lika mycket om Sjöberg själv och hans tvivel inför sitt uppdrag, som om konst, nationalparker – Sjöberg är ingen vän av dessa ordnade vildmarker – och huvudpersonen, hr Widforss, själv.
Då och då stannar Fredrik Sjöberg upp, som om han tvivlande tittar på mig och undrar vad vi egentligen kan veta om en människa – "Varje människas liv är en labyrint. Har man bara hittat ingången kan man irra där inne hur länge som helst" – och, undrar han, vem tusan är han som tar sig rätten att gräva i allt detta. Så nuddar han ändå vid livets stora frågor. Snyggt.
Sune Johannesson
