Sjutton så omskakande

Kultur

Ryska Olga Slavnikova öppnar de poetiska slussportarna och låter en märklig rysk romanvärld välla emot oss. Kultuskribent Jan Hoff har läst hennes "2017" och känner att han nuddar vid en mängd genrer.

Artikeln publicerades 8 april 2013.

Titeln syftar, förstås, på att romanen utspelar sig i Ryssland hundra år efter 1917 års revolution. På en och samma gång lyckas Olga Slavnikovas ”2017” vara både en vagt dystopisk cyberpunkskitig framtidsskildring och ansluta sig till 1800-talets ryska romantradition. Jag tänker på Dostojevskij när berättarrösten mal på och hela tiden lägger till ny information som korrigerar det dittills sagda. Man tänker att ämnet är uttömt, men så läggs det till ytterligare något tiotal sidors utvikningar och fördjupningar. Dessutom för många detaljer tankarna till magisk realism också? Kanske lite som Bulgakov?

Huvudpersonenär en ädelstensslipare (med en halvkriminell bakgrund) som inleder en relation med en mystisk kvinna, som sätter upp krångliga regler för deras kärleksmöten. De utgår från en karta över staden. Inte sällan för den dem till skumma kvarter och in i farliga situationer. Snart upptäcker de att någon skuggar dem också. Parallellt med skildringen av förvecklingarna kring kärlekshistorien får vi också följa en ädelstenssamlande professors hallucinatoriska ömsom övernaturliga umbäranden under olika expeditioner upp i bergen. De flesta av romanfigurerna är lite småskumma och solkiga. Det förekommer också mer grovt kriminella gangstergäng som försöker få kontroll över all verksamhet i staden.

Skrev jag nyss”dystopisk cyberpunkskitig”? Men Slavnikova gör undanmanövrer när man försöker leda in henne i en genrefålla. Ändå anar man att hon, liksom de flesta författare i vår tid, är medvetna om och bevandrade i genrelitteratur. Man skulle kunna tala om ett postmodernt tillstånd. Hur många populärkulturella genrer finns det? Deckare, SF, äventyr, thriller, kärleksroman... hon snuddar vid de flesta... Det förekommer, förstås, också fantasyelement. Om vi inte ska välja att betrakta bergsandarna som folksagoinfluenser? Jag kan inga ryska folksagor. Kanske är bergsandarna lika vanliga där som bergatrollen är hos oss? Det kanske är samma sak, rentav?

Det uppstår intressanta kontraster när de exakta (vetenskapliga?) beskrivningarna av ädelstenarna och mineralhanteringen varvas med information om övernaturliga väsen, vars aktiviteter accepteras som orsaker till människors försvinnande och andra mystiska polisärenden.

Slavnikovas stilär inte journalistiskt hjälpsam, den är snarare förvirrande poetisk. Bildspråket är hisnande, de vilda metaforerna sliter mer än en gång undan mattan som läsaren står på. Man måste anstränga sig lite och ha uthållighet om man ska utforska detta fiktionsuniversum. Men då blir man också rikligt belönad. Förmodligen ruvar boken även på kompositionsmässiga finesser som jag inte upptäckt. Litterära ädelstenar, som kan grävas upp av en noggrann läsare... Exempelvis en sådan sak som att den både börjar och slutar på en järnvägsstation väcker misstankar om någon sorts cirkel som sluts. Det skulle kunna bli ämnet för en litteraturvetenskaplig uppsats...

Om vi ska summera så är denna bok ett uppiggande (om än lite motsträvigt) motgift att sätta tänderna i om man blivit trött på lättsmält, ordfattig och andefattig litteratur.