Annons

Slutar i det lilla och växer i storhet

Den äldre professorn skäms över sin sjukdom och flyr undan världen. När hans vuxna dotter söker upp honom uppstår flera oväntade möten. Teaterskribent Åsa Borglin ser ”Det värdefulla” och uppskattar en sökande och mänsklig pjäs.
Kultur • Publicerad 18 april 2013
Carl Kjellgren spelar George i pjäsen ”Det värdefulla”, en professor som efter en sjukdomsdiagnos isolerar sig i New York.
Carl Kjellgren spelar George i pjäsen ”Det värdefulla”, en professor som efter en sjukdomsdiagnos isolerar sig i New York.Foto: Pressbild

Teater

”Det värdefulla”. Av Ella Hickson. Regi Gunilla Johansson. Med Teateri.I rollerna: Carl Kjellgren,Johanna Zandén och Evgeni Leonov. KristianstadsTeater 17/4.

Annons

I ”Det värdefulla” får vi bevittna den smärtsamma situationen för en man som tampas med en sjukdom som gör att han känner en gradvis förlust av mänsklig värdighet.

Han skulle inte klara att dottern såg honom som ett fån säger han, och fjärmar sig därmed från den han älskar.

Men pjäsen handlar än mer om den 23-åriga dottern Joeys desperata jakt efter en plats i tillvaron. Hennes idoga universitetsstudier visade sig inte leda någon vart och barndomshemmets trygga famn släppte sitt grepp efter att mamman gifte om sig.

Vi möter henne efter att hon har flytt sin hemstad London för att om möjligt finna trygghet hos pappa George som flyttat till New York. Ovetandes om att hans flytt var en flykt undan sina älskade efter sjukdomsbeskedet två år tidigare.

Mitt i allt detta rör sig Sam, en 19-årig kille som arbetar som assistent hos George. Han blir bådas slagpåse då han råkar stå närmast när George ger uttryck åt sin ilska och frustration över sitt sjukdomstillstånd, och när Joey spyr galla över sagor om lycka.

Paradoxalt nog verkar Sam, som yngst av de tre, erfaren nog att inte låta sig hetsas upp så lätt. Han bär på ett inre lugn och provocerar den cyniska Joey med sitt breda leende. Det är en karaktär som även skulle ha kunnat reta mig som publik, men som nu snarast känns befriande i Evgeni Leonovs tolkning.

Carl Kjellgren balanserar skickligt mellan den brutna mannen och hans forna professors-jag. Även Johanna Zandén har en naturlighet och ledighet som går igen hos alla tre skådespelare.

Emellertid tror jag att man skulle tjäna på att tajta till föreställningen. Första delen av den känns rentav för lång och seg. Dock går det sedan bara åt rätt håll och utvecklas till det bättre, och bästa.

Det är fascinerande hur Joeys val att hålla fast vid ett obetydligt jobb på ett café kombinerat med ett obetalt arbete som skribent åt en resetidskrift, får sätta punkt åt föreställningen.

Fascinerande när det plötsligt slår mig varför, för att hon äntligen tillåter sig att vara stolt över sig själv.

Det till synes vardagliga kan handla om något så stort som tron på sin egen överlevnad.

Sune Johannesson
Åsa Borglin
Så här jobbar Kristianstadsbladet med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons