Slutsats: Samhället suger

Kultur Artikeln publicerades
Carl Cederström och André Spicer.
Foto: Olivier Hess
Carl Cederström och André Spicer.

Carl Cederström och André Spicer har det inte lätt. De får nämligen för sig att bli bättre människor.

Den vilda jakten på ett bättre jag

Författare: Carl Cederström , André Spicer

Förlag: Natur&Kultur

Första meningen: Min fru Sally låg fortfarande och sov när jag smög ut från sovrummet och satte på kaffe.

Under ett års tid försöker de optimera hälsa, pengar, relationer, kreativitet, andlighet med mera, inte sällan med en lyteskomisk poäng som går ut på att de misslyckas. De bygger muskler, springer maraton, käkar adhd-medicin och kör elström genom hjärnan för att bli mer effektiva, de går med i hare krishna, anlitar en parterapeut, försöker skriva en kioskvältarroman och ger sig in i trading på nätet.

Ofta känns självhjälpsprojekten ytliga, men ibland lodar de oanade djup. Carl känner till exempel bara sorg och tvivel när han åker på new age-läger: ”När jag nu fått se den smärta som dessa människor bar på kunde jag inte längre strå bredvid och skratta. /…/ Vad hade jag för rätt att åka och tränga mig in i deras lidande?” Det mest brännande ämnet är inte oväntat när de ska förbättra sin sexualitet. Då vrider de sig som maskar kring sin egen integritet: hur mycket om sig själv och sina personliga tillkortakommanden kan man avslöja? Jag blir närmast mörkrädd när André diskuterar sitt hopplösa sexliv med sin marterat lakoniska fru.

”Självhjälpen är idag så integrerad i vårt samhälle att det är svårt att avgöra var den börjar och slutar”, skriver författarna. ”Yoga lärs ut på grundskolor. Mindfulness på fängelser. Coacher används för att bekämpa fattigdom.”

Den här boken är en både rolig och obehaglig skildring av nyliberalismens tomhet, även om man kan irritera sig på den ryckiga dagbokskompositionen. Men eftersom författarna envist hävdar att de håller på med ett seriöst forskningsprojekt, är det öppet mål att kritisera dem som ovetenskapliga. De föregriper kritiken genom att återge en chat i The Guardian, där en läsare skriver: ”Det verkar inte finnas någon underliggande och genomgripande idé med detta”. Svaret blir att det inte finns någon underliggande idé hos självhjälpsindustrin som sådan.

Det är en sanning med modifikation, eftersom det från självhjälpsproducenternas sida finns en fullkomligt uppenbar genomgripande idé, nämligen att tjäna pengar.

Från konsumenternas sida handlar självhjälp dels om individualismen seger över kollektivismen, det vill säga att var och en bör söka förändring inom sig själv istället för i ruttna strukturer inom familjen och i arbetslivet, och dels om depression, både på ett samhällsplan och på ett personligt.

Den djupare frågan borde vara varför många har så dåligt självförtroende. Varifrån får de idealbilderna de inte kan leva upp till? Vi andra, som tycker att vi duger som vi är, vi utvecklas inte ur missnöje med oss själva utan genom nyfikenhet och lust till fördjupning. Varför är den inställningen är så sällsynt?

Samtidigt som jag läser med road förtjusning och ibland rodnar upp över öronen i hysteriskt medlidande med de båda idioterna, har jag vissa problem med själva intentionen hos författarna. Projektet har ett drag av härmning. Om författarna vill bedriva samhällskritik så måste de lägga mer än sin tid på projektet, de måste gå in i det på liv och död, i djupet av sin samlade samhällsförtvivlan, och hitta ett sätt att radera vetskapen om att de är gäster i någon annans verklighet. Det går inte att undersöka självhjälp inifrån utan att verkligen tro på den. Självhjälp är en närmast religiös praktik, och för att hitta meningen med religiösa handlingar måste man faktiskt tro på gud. Den som medicineras med placebo måste tro att behandlingen är på riktigt, annars funkar den inte.

Å andra sidan har de själva ett motargument – få ägnar sig åt de självförbättrande aktiviteterna särskilt länge eller noggrant. Det är nästan omöjligt att bli mer än turist, eftersom självhjälpen är en livsstil och inte ett livsvillkor, det vill säga en del av den ytliga upplevelseindustrin. Konsumentens köpta liv ska inte förväxlas med verklig kärlek, sorg och utveckling.

Min slutsats av boken är en: samhället suger, och det enda som hjälper är att bekämpa den nyliberala kapitalismen, som inte länge enbart tar sig uttryck i löneslaveri utan även i mind control.

Och det är inte Carl och Andrés fel, men frågan är felställd från början – varför behöver man över huvud taget hjälp att hitta ett meningsfullt liv? Varför är inte livet meningsfullt från början? Överdosen av självhjälp får mig att längta efter en bok om verkliga förluster och genuin livserfarenhet, där författarna upplever fattigdom och misslyckanden på riktigt.