Södergran var långt före Ekelöf
Historien om den svenska modernismen väntar sin revidering, så mycket står klart. Innanför måleriet så var – till skillnad från i officiell historieskrivning – Matisse-elever som mjukisarna Isaac Grünewald och Sigrid Hjertén knappast först med att införa de nya modernistiska strömningarna från kontinenten.
När en stockholmscentrerad historieskrivning i sammanhanget fortfarande gärna överser pionjärer som futuristen Gösta Adrian-Nilsson (från Lund) och primitivisten Ossian Elgström (från Limhamn), så läcker den historiebåten.
Och det är förstås 1910-talet som är modernismens heroiska decennium. Att som innanför svensk litteraturhistoria mena att modernismen infördes av stockholmarna Gunnar Ekelöf så sent som på 30-talet eller av Erik Lindegren på 40-talet, då blir det lätt tokroligt provinsiellt. I stället bör den intresserade rikta blickarna mot svenska Finland, och mot poeter som Elmer Diktonius och Edith Södergran. Det vill säga mot den tidiga expressionismens svenskspråkiga introduktörer.
Från litteraturhistoriskt intresserade ellerströms förlag utkommer nu en liten "lefse" som vi säger i Norge (ett tunt rullbröd med socker och kanel) av en bok, och visar att man kan vara stor fastän man är liten.
Omslaget anger stolt "Edith Södergran – Aforismer", och på jämnt femtio små sidor ges man ord som tar en oproportionerligt lång stund att smälta. Nytt för mig själv är bland andra arkivfynd två korta "sanatorietexter" av den lungsjuka diktarinnan, texter vilka bär ett prosastilens signum från tysk expressionismen och vilka man kan jämföra med den tidige Pär Lagerkvists prosadikter.
I ett välinformerat förord till boken berättar Jonas Ellerström och Agneta Rahikainen om Södergrans utvecklingsgång via Vilhelm Ekelund och Nietzsche och fram emot Rudolf Steiner och antroposofins åskådningsmodeller.
De flesta av titelns aforismer har hämtats från särtrycket "Brokiga iakttagelser" (1919) och kanske hade man rentav hellre önskat sig en faksimilutgåva av det antikvariskt eleganta verket. Allt i de korta noteringarna är för övrigt inte lika "modernistiskt". Dessa är även påverkade av fransk klassicistisk aforismtradition, antyder utgivarna.
Det kan nötas och blötas till vilken grad ism-paketeringarna egentligen passar in på 10-talets mera radikala skandinaviska författarskap. Modernismen nådde oss uppe i norr i en ibland ganska urvattnad form. Men det finns också, tvärtom, en äldre litteraturhistorisk vana att i gårdagens nationella anda betrakta dessa författarskap som mer isolerat utvecklade ur sin egen genialitet, obesmittade av Europa.
Närmare kontakt med avantgardemiljöerna på kontinenten hade tydligtvis heller inte Edith Södergran. En aforism, som den följande, skall den sägas vara traditionell, eller radikal;
"Det är icke nödvändigt att bedja, man blickar på stjärnorna och har känslan av att vilja sjunka till marken i ordlös tillbedjan"?
En del typiskt tidigt-modernistiska kännetecken i Södergrans diktning tycks likafullt gå att ringa in. Det gäller främst de starkt vitalistiska dragen. Tidens smak för eld och blixtar. Fast hos Södergran – som har en övervägande andlig-mental inriktning – i mindre grad så för frustande ånglok.
Man brukar framhålla jagkulten hos Edith Södergran som ett exempel på de nya vindarna, men en bättre beskrivning är att hennes teman passar utmärkt in på den modernistiskt anspända dubbelheten av både stark individualism och av stark kollektivism, fantasierna om Jaget dubbleras regelmässigt av fantasierna om Massan.
Det är ett spänningsfält där modernismen på annat håll har kunnat uppvisa ett vagt släktskap med fascismen, eller kanske bara med de vitalistiska strömningarna innanför de dåtida socialistiska arbetarrörelserna. Den bärande influensen förblir, som sagt, säkert Nietzsche, som till kärnan står neutral på den politiska vänster/höger-skalan. En jämförelse med de danska expressionisterna vore intressant, dessa var i huvudsak socialister, liksom finlandssvenske kollegan Diktonius.
På nytt vill man gärna även påpeka att vad diktarinnan innan sin tbc-relaterade död vid 31 års ålder hann med att få utgivet är och förblir ett preludium, i ett författarskap som inte gavs tid till att överväga omorienteringar eller syntes. Hon förenas där med den tyska expressionismens många tidigt döda, i det – första – världskrig som heller inte sparade Finland (utgivarna nämner förlorade södergranska tidsdikter, krigsdikter, som "Mars i transchéerna").
Vad författarskapet så småningom hade antagit för mått får vi aldrig veta. Klassiker till diktsamlingar som "Septemberlyran" och "Rosenaltaret" gavs ut av en brådmogen 26-åring, och aforismerna gör en knappast klokare på vem hon var (då får man läsa breven).
Det lilla antal dikter som Edith Södergran kommer att leva vidare med kännetecknas av en ungdomlig rå energi, men också av ett mer tidlöst, och mer mystiskt, fluidum av poetisk inspiration, vibrerande i överklivningar mellan rad och halvrad.
