Sonja Åkesson förnyade svensk poesi

Krönika Artikeln publicerades
Sonja Åkesson (19/4 1926– 5/5 1977)
Foto:Owe Sjöblom/TT
Sonja Åkesson (19/4 1926– 5/5 1977)

I dagarna är det 40 år sedan poeten Sonja Åkesson dog. Kulturskribenten Per-Axel Svensson besöker hennes grav och funderar över hennes liv och dikt.

Besökte Sonja Åkessons grav på Allhelgona i höstas. Hon ligger på Skogskyrkogården i Stockholm. Kvarter 1, grav 25. Trots massinvasion av stockholmare var det alldeles tomt hos Sonja Åkesson. Inte en människa. Inte en blomma. Inte ett ljus. För att ytterligare späda på ödsligheten och ensamhetssuset i detta magnifika nekropolis, ritat av geniet Gunnar Asplund, höll gravstenen på att välta. Ingen tycktes ha varit här på åratal.

Horace Engdahl säger i en av sina finaste aforismer ”En viss slags förtvivlan beror på att allt är som det ska” – men ska det vara så här? Ja, kanske. Jag tände ett ljus, grät en skvätt, la in en snus och gick vidare. Skulle till restaurang Rosa Drömmar på kvällen och träffa Stig Larsson.

Ars longa vita brevis.

Det finns en historia som nästan är för bra för att vara sann. När man rev ett tältläger för uteliggare i Göteborg härom året hittade man en uppslagen diktbok på marken. Dikten som var frambläddrad var Sonja Åkessons ”Ja tack” från hennes sista diktsamling ”Hästens öga”, postumt utgiven strax efter hennes död den 5 maj 1977. Dikten börjar så här:

”En varm hand. / Ett varmt bo. / En varm kofta / att trä på de isande tankarna. / En varm kropp / att trä på kroppen”.

Oavsett sanningshalten, det hela bär ju lite av anekdotens kännetecken, i berättelsen, har vi här – stor dikt. Producerad under Sonja Åkessons svartaste år. Det är mitten av 1970-talet, hon är inskriven på psykkliniken i Halmstad och har nyligen fått diagnosen fortskridande levercancer. Dikten vittnar om den för stora konstnärer så specifika förmågan att kunna leverera stor text under små förhållanden. Vi känner igen fenomenet från Strindberg, Nietzsche, Bukowski och Södergran, för att nämna några. Sonja Åkesson platsar i det sällskapet. För henne var intimiteten med motivet viktig. Hon skrev inte påhittad dikt. Hon, tycks det, levde dikt.

Sonja Åkesson föddes den 19 april 1926 på Gotland. Hon var dotter till stationsinspektören i Buttle och hans hustru och växte upp vid ett järnvägsspår. Först, som sagt, i Buttle, och från sex års ålder i Havdhem där fadern hade fått ny tjänst. Att livet därför skulle gå som på räls vore att överdriva. Efter folkskolan började hon diversearbeta: konditoribiträde, telefonissa, slakthusarbetare.

Under kriget var hon signallotta och hamnade till och med på Aftonbladets förstasida som ”Sveriges mesta Lotta”. För Sonja Åkesson, som för de flesta kvinnor vid den här tiden, handlade det mesta om att få tiden att gå till man träffade en rejäl karl, kunde gifta sig, sätta bo och skaffa barn. När möbelsnickaren Nils Westberg gjorde en framstöt gick allt fort. Äktenskap och två barn i snabb följd.

Men den äktenskapliga lyckan blev kortvarig. En historia med en gift man, som egentligen inte ville veta av henne, slutade i graviditet och Sonja Åkesson flydde till fastlandet. Stockholm, närmare bestämt, dit föräldrarna flyttat efter pensioneringen.

Året är 1951. Och resan nedåt – uppåt – nedåt tar rejäl fart. Efter en tid på mödrahem installerar hon och den nyfödde sonen sig hos föräldrarna i 2:an på Hammarbyhöjd, men sonen får leukemi och dör tre år gammal. Kvar i livet är Sonja Åkesson som för att få tiden att gå och nervositeten att lägga sig tar diverse kvällskurser.

Den viktigaste: en kurs i fritt skrivande - Skriv vad du vill! - ledd av Reidar Ekner. Här, säger Sonja Åkesson, hittar hon ”nycklarna” - hon som knappt läst/hört något annat än Gustav Fröding, Dan Andersson och Viktor Rydberg blir djupt tagen av den moderna poesin. Själv uppger hon att Ekelöfs rader ”Vad helvetet är 3vligt. Där sitter lorteraner och kissoliker och bönar på latrin och kräkiska” var en vägröjare, men det blev Erik Lindegren och Edith Södergran hon främst utvecklade valfrändskap med.

1957 kommer så den egentliga debuten efter att Åkesson fått småarbeten publicerade i tidningar och tidskrifter under några år. Förlaget Rabén & Sjögren ger ut fullängdaren ”Situationer” som får övervägande god kritik. Som de flesta debutsamlingar innehåller den självklart barndomsbilder, men också ett hommage till Edith Södergran. Dikten ”E.S.” vittnar både om kärlek till diktaridolen och om ett ännu inte helt frigjort, eget Sonja-idiom. Diktens första strof:

”Karelens skogar ekar av glasklara steg / utan att någon flyr. / Rymden välver sig spänd och skimrande. / Stjärnorna och lossnar. / Stinger varandra som blixtar / …...och faller i blodiga flockar. / Himlen knakar i fogarna”.

En parafras, kan tyckas, snarare än ett självständigt poem, men Sonja Åkesson är på väg. På väg mot 1963 och det stora genombrottet, diktsamlingen ”Husfrid”. Dessförinnan har hon, efter debuten, hunnit publicera både prosa och poesi – men det är med ”Husfrid” hon definitivt tar klivet upp på den svenska diktarparnassen.

Dikten ”Självbiografi (en replik till Ferlinghetti)” är en milstolpe i svensk litteraturhistoria och Sonja Åkesson utses omgående till den så kallade ”nyenkelhetens drottning”, Dikten är 11 sidor lång och ingen skulle kunna recitera den i sin helhet, men inledningsraderna är klassiska och lätt igenkännbara för de flesta:

”Jag lever ett lugnt liv / på Drottninggatan 83 a på dagarna. / Snyter ungar och putsar golv / och kopparpottor / och kokar rotmos och pölsa.”

Dikten, som är så vacker att man egentligen skulle vilja presentera den i sin helhet, är som titeln utsäger en ”replik till Ferlinghetti”. Beatpoeten Lawrence Ferlinghetti hade publicerat sin ”Autobiography” i diktsamlingen ”A Coney Island of the Mind”, 1958. I originalet är diktjaget en bohemhero som gradvis utvecklar Ikaros-vingar under sin narcissistiska färd genom livet. Hos Sonja Åkesson utvecklar i stället det kvinnliga hemmafru-diktjaget, en puckel.

Åkesson vrider perspektivet och gör, i grunden, lite patetisk macholyrik till kvinnosakskamp. Har den så kallade kvinnofällan någonsin tecknats med mer begåvad skärpa? Jag tror inte det. Hemmafrufångenskapen var snarast legio på 1960-talet, men även om den typen av könskaraktäristik numera närmast är utrotad tror jag moderna feminister (även om jag själv inte är en sådan) skriver under på att här beskrivs något centralt i det manligt-kvinnliga problemkomplexet.

”Jag har inga vingar

men en starkt utvecklad puckel.”

Från samma diktsamling, ”Husfrid”, kommer ytterligare en dikt som har samma självklara plats i svensk poesikanon - ”Äktenskapsfrågan”, eller ”Vara Vit Mans slav” som den ibland lite slarvigt kallas.

Här lyckas Sonja Åkesson med konststycket att inte bara ge textur åt patriarkala förtryck, utan även koloniala, etniska.

”Vit Man snäll ibland, javisst

dammsuga golvet och spela kort

med barnen till Helgen.

/.../ Vit Man inte tåla slarv.

Vit man inte tåla stekad Mat.

Vit Man inte tåla Dum ­mening”.

Även om jag, som påpekats parentetiskt, egentligen inte betraktar mig som feminist, tycker det där mest är ordrytteri – humanist räcker väl? – är det svårt att ändå inte lite skratta (eller gråta) åt sin egen skröpliga manlighet när man läser rader som ovan.

Det är definitivt ett styrkebesked från svensk litteraturkritik att många av de recensenter som främst höjde Åkesson till skyarna var just män. Ebba Witt-Brattström, bland andra, har ju ibland drivit tesen att kvinnliga författare konsekvent negligerats av en övervägande manlig kritikerkår. I fallet Sonja Åkesson var det definitivt inte så. Tvärtom. Karl Vennberg, Bengt Holmqvist, Karl Erik Lagerlöf, för att nämna några av dåtidens stora, stod på tårna. De fattade två saker: Det här är stor poesi. Det är kanske dags att tänka nytt.

1960-talet blev omtumlande för Sonja Åkesson – vilket av hennes decennier blev inte det förresten? 1957 hade hon träffat ingenjören och författaren Bo Holmberg, fått barn, gift sig och efter ett par år i Hässelby flyttat till Drottninggatan 83 a, en adress som för övrigt delar gård med Strindbergs Blå Tornet. Efter de initiala framgångarna, socialt och litterärt, bryter Sonja Åkesson upp och gifter sig 1965 med konkretistpoeten Jarl Hammarberg. Dadaism, collage-teknik, dramer och hörspel ramlade ur gotländskan, till synes utan besvär. Men något var fel.

Nervjävlarna.

Efter tumultuösa år med alltför mycket tobak, brännvin och tabletter skriver Sonja Åkesson 1970 in sig på psykiatriska kliniken på Halmstad sjukhus. Hon skall undergå den för tiden så populära ”sömnkuren ”. Hjälpte den? Så klart inte.

Trots allt – de sista svarta åren av sitt liv som Sonja Åkesson huvudsakligen framlevde i Halland ger oss den kanske finaste poesi hon någonsin producerat. Diktsamlingen ”Hästens öga”, postumt utgiven strax efter hennes död den 5 maj 1977, är i huvudsak tillkommen under Halmstad-tiden. Vet inte varför jag så gärna läser den. Speciellt ”Gryning”. Är ju egentligen ingen misärromantiker.

Borta är i varje fall humorn, experimenterandet, den kvinnliga gamängen, gycklandet, kvar finns bara själva – LIVET.

”Knulla på. / Hon ligger och tänker på / spindeltråden i taket / lampbollen som gulnat av rök / barnet som vaknar i ett annat hus”.

När jag träffar Stig Larsson på kvällen på hans stamkrog på Lilla Essingen frågar jag om hans förhållande till Sonja Åkesson.

”Sonja,” säger han, ”vad då Sonja... hon är ju numero uno!”

Bra. Tänker jag. Tar notan, en taxi och är snart tillbaka på hotell Columbus på Söder.

Åker hem i morgon. Eller bort.

Ars longa vita brevis.