Sonnevi, Göran: "Oceanen"

Kultur Artikeln publicerades

NY BOK. Göran Sonnevi har inte hörts av i bokform sedan 1998. Nu återkommer han med besked. Oceanen är den tjockaste svenska diktbok jag någonsin läst. 419 överlag bredradiga sidor med ytterst få vita ytor. Att ta sig igenom den är en fysisk utmaning, som riskerar leda till utmattning. Mineralvatten och bananer rekommenderas.

Kvantitet är generellt ingen kvalitetsgarant, men hos Sonnevi har själva omfånget en särskild betydelse för relationen mellan plats och innehåll, geografi och genomskinlighet, yttre och inre. Det komplicerade kan bara begripas om förutsättningarna redovisas och vardagens sysslor kommer i dagen. Sanningslidelsen har inget gemensamt med det avrundade, utsökta. Vilket inte hindrar att Sonnevi emellanåt serverar perfekta filéer och sinnliga desserter.



Som poetisk dialektiker är han oöverträffad i den svenska litteraturen. Strukturerna och systemen finns alltid där, men det gör detaljerna också. Och avvikelserna. Sprickorna i muren, den livsnödvändiga cesuren, tystnaden i flödet. Döden. Musiken är viktig för Sonnevi, både som inspiratör och organisatör. Som konst, matematik, princip. Som formgivare och upplösare. Den stränga kompositionen och det oavslutade språket är två sidor av samma mynt.

Och om ett gymnasium vågade trotsa tidens tyranniska profiltänkande och satsa på bredd och mångfaldiga färdigheter så kunde det med fördel kallas Göran Sonnevi-skolan. Även om flera yngre poeter gärna tryfferar verken med naturvetenskapliga referenser, så tycks mig denne veteran – han blev faktiskt ålderspensionär ifjol – vara den siste som förkroppsligar det empiriska och encyklopediska.

Varken matematiken eller lingvistiken, fysiken eller filosofin, astronomin eller teologin är honom främmande. Inte informationsteknologin heller. Eller för den delen ornitologin (hört skillnaden mellan torn- och hussvalan?). Eller botaniken. Vid ett tillfälle räknar han till nio sorters orkidéer, vid ett senare till tretton.



Dikt är varken vetenskap eller mängdlära, det vet ju minsta recensent, men vilka svindlande samband och jordiska analogier kan inte uppstå när diktaren även ger sig hän åt abstraktionerna, formlerna, teorierna? Räta ut frågetecknet!

Allt hör ihop? Nej. Gud är ingalunda frånvarande i dikten, men om allt hörde ihop – se den läckande dialektikern – vore Gud lika totalitär som de omänskliga strukturerna, systemen. Om det är något som skys i Sonnevis milda diktverk så är det de totala anspråken. Han känner avigsidan och avgrunden, han har befunnit sig nära vänsterns iskalla hjärta.

Samtidigt kan jag, tillhörande "de nedersta" i den kulturella hierarkin, uppleva en falskhet och obehaglig självgodhet hos Sonnevi. Anspelningarna är bra så länge de gäller det gemensamma arvet: Odysseus, Dante, Hölderlin. Platon, Blake, Gödel. De är tillgängliga för alla. Men Lena och Göran, Karl och Sara? Alla de andra giganterna, med blott initialer nämnda?



Trots mitt inledande bejakande av redovisade bevekelsegrunder och vardagsbestyr vill jag nog ändå inte bli så här intim med (läsarna må acceptera min mödosamma dechiffrering) Cronqvist och Tunström, Vennberg och Lidman. Det är en folkhemsk intimitet som signalerar kulturelitism, exklusion och distansering. Krets-lopp.

Och en (V)DN-märkt dikt som befinner sig några ljusår och slutnollor i förmögenheten från alla dessa människor, arma eller hemlösa, som Sonnevi uttryckligen säger sig sakna förståelse och empati för. Trygg på Koster, med tak över huvudet och stålar på kontot, kan han ändå inte låta bli att turnera villrådigheten och vanmakten. Solidariteten?

Där, i bekännandet av den egna bristen, är han alls inte falsk. Där, i det djupt personliga, förstår jag – fattig sate och social nerkomling – varför han klamrar sig fast vid strukturerna och systemen. De är ledstångar som räddar honom från att slås sönder i det omoderna pendeltåget. De är hållfasta faktorer som aldrig behöver besudlas med nerpissade knarkare och störande urringningar.



Göran Sonnevi skriver om världen, krigen och döden, men han gör det – också då det gäller de egna föräldrarna – på behörigt avstånd, med konstens svalka. Han är fången i en form som en gång på den gamla goda tiden, då konstnärslöner stod som spön i oceanen, skapade extra trygghet även åt den som redan hade allt på det torra. Görans far var disponent, företagsledare. Sonnevi, poeten, är som en kulturens klippdocka: fin, försynt, duglig. Lagomvänster. Djup och intellektuell. Hatar inget, ingen, och älskar bara den allra närmaste kvinnan. Verserad och resonabel, korrekt och solid. Jämvikt, alltid.

Det hindrar dock inte Oceanen från att vara årets djupaste och vidaste och mest outtömliga diktverk på vårt språk. Som poet i korsningen mellan valhäntheten och megalomanin, levandet och döden, politiken och existensen, är Sonnevi unik.

Och de partier som återuppväcker branden, den bokstavliga branden, i den tidiga barndomen är att betrakta som presumtiva urscener i en kommande rysare.



Jan Karlsson

Ny bok

Göran Sonnevi: "Oceanen" (Bonniers)