Spanska generationsväxlingar

Kultur Artikeln publicerades

Den 25-årsjubilerande Bokmässan i Göteborg, med premiär i morgon, riktar årets ljus mot den spanskspråkiga litteraturen. När Kjell A Johansson spårar det förra seklets litterära utveckling i Spanien ser han de olika generationernas stora betydelse.

Spanien var under hela 1900-talet ett stort litteraturland, vilket vi i Sverige oftast varit ovetande om. När Juan Ramón Jiménez 1956 fick Nobelpriset, välförtjänt men 30 år för sent, frågade man i den yrvakna svenska pressen: Vem fan är Jiménez?

För mig var han ingen ny bekantskap. Jag gjorde då mina första översättningar av spansk litteratur. Ung och oförskräckt började jag med det riktigt svåra och ömtåliga: Jiménez.



Förenklat men pedagogiskt kan man bunta ihopde spanska författarna i generationer. Den första, "generationen 98", innebar en litterär förnyelse i spåren av ett vanärande krig i vilket Spanien 1898 förlorade sina sista mera betydande kolonier: Kuba, Puerto Rico och Filippinerna. Jiménez kan ses som en sen representant av den generationen. I den fanns stora personligheter som den exalterat upproriske baskiske romanförfattaren Pío Baroja, det vetgiriga litterära universalgeniet Miguel de Unamuno som lärde sig danska för att kunna läsa Kierkegaard i original och den nyskapande, mytomspunne dramatikern med mera Ramón María del Valle-Inclán. De översattes sparsamt hos oss under mellankrigstiden. Alf Sjöberg satte efter kriget upp Valle-Inclán i Stockholm. Hans diktatorsroman "Tyrannen Banderas", en föregångare till en rad berömda latinamerikanska verk i den genren, kom på svenska först 1988.

Generationen innehöll också en stor poet, Antonio Machado, en förebild för de unga oppositionella poeter som framträdde under Francodiktaturen. Av honom utgav jag ett urval, "Ord i tiden", 1967. Mycket läst över hela världen var på sin tid den äventyrlige valencianaren Vicente Blasco Ibáñez, särskilt hans tjurfäktarroman "Blod och sand", som blivit film flera gånger, 1922 med Rudolph Valentino.

Unik i spansk litteratur är "generationen 27", som omfattar ett tiotal poeter på mycket hög nivå. Federico García Lorca är den mest berömde – man talar ibland om Lorcagenerationen – men där återfinns också Jorge Guillén, Pedro Salinas, Rafael Alberti och Luis Cernuda. Nobelpriset 1977 till Vicente Aleixandre, också det välförtjänt och 30 år för sent, kan ses som en hyllning till den grupp av författare som till 300-årsminnet av barockpoeten Góngoras död samlades i Sevilla 1927. Poeten och dramatikern Lorca är den i särklass mest översatte, inte minst den senaste tiden i ett flerårigt samarbete mellan översättaren Marika Gedin och Teater Halland, som också vi i Kristianstad haft glädje av. Även de övriga poeterna finns utgivna på svenska i antologier och separata volymer.



Det kulturliv i Spanien som blomstradeunder republikens år 1931-36 med flera generationer av författare verksamma, med konstnärerna Pablo Picasso, Joan Miró och Salvador Dalí, filmskaparen Luis Buñuel och tonsättaren Manuel de Falla, och en livlig verksamhet vid en mängd kulturella institutioner, slogs brutalt sönder genom det spanska inbördeskriget 1936, general Francos seger i det 1939 och den följande diktaturen som skulle bestå till tyrannens död 1975.

För många författare väntade död eller exil. Lorca mördades 1936 av Francosidan. Miguel Hernández, den främste poet som framträdde under republiken, dog i fängelse 1942, innan han fyllt 32 år. Större delen av "generationen 27" begav sig i landsflykt.

Exilförfattare blev ett begrepp, särskilt inom prosan, med Arturo Barea, Rámon J. Sender, Max Aub och Francisco Ayala som vid sina 103 år fyllda ännu deltar i kulturlivet i Madrid. Dessa författare präglade bokläsares bild av Spanien runt om i världen, men de hade inga eller få möjligheter att bli lästa i sitt hemland. Bareas omfångsrika trilogi "En rebells smedja" ("Smedjan", "Spåret" och "Upproret") kom i svensk översättning 1948-50 (och i pocket på 60-talet). Den ger en mycket levande och djupgående bild av livet i Spanien under 1900-talets första fyra decennier.

I utlandet har det varit en seglivad och på okunnighet byggd myt om att under Francodiktaturen skrev det ingen litteratur av värde i Spanien. Den missuppfattningen trodde jag hade självdött för länge sedan. Men nu dyker den plötsligt upp i en undermålig artikel om modern spansk litteratur av Ken Benson, i programmet till Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg.



Tystnaden under diktaturens första årvar förvisso bedövande. Förlamningen bröts dock efter hand av nya oppositionella författare. Trots alla trakasserier från Francoregimen skedde en betydande litterär blomstring. Ett exempel på vad man trots allt kunde åstadkomma är Antonio Buero Vallejo, Spaniens främste dramatiker efter Lorca. Han var 20 år när inbördeskriget bröt ut. Vid krigsslutet dömdes han till döden men benådades och frigavs från fängelset efter sju år – varpå han satte igång att skriva samhällskritisk dramatik.

Inom prosan bröt Camilo José Cela (1989 års Nobelpristagare) tystnaden med ett par av sina tidiga romaner. Vicente Aleixandre, som av hälsoskäl stannat kvar i Spanien, spelade en viktig roll för den nya poesin. Miguel Delibes var tidigt ute med sina romaner i landsbygdsmiljö och skulle med tiden svara för ett av de mest solida författarskapen i spansk 1900-talslitteratur.



Det var dock från den följande generationen, den som varit för ung för att delta i inbördeskriget men upplevt det som barn, som den nya litteraturen kom på bred front med en lång rad prosaförfattare och poeter som debuterade framför allt under 50-talet, "generationen 50". Den har sedan dess satt sin prägel på den spanska litteraturen. Några av dessa författare dog i förtid, andra uppslukades av politiken, men många fortsatte och utvecklades konstnärligt i olika riktningar och några som alltjämt är i livet ger viktiga bidrag till sitt lands diktning.

Intresset för spansk litteratur i Sverige, och i synnerhet denna då unga litteratur, har nog aldrig varit så stort som under 60-talet. 1964 gav min hustru Sonia och jag ut antologin "Moderna spanska noveller", i vilken "generationen 50" svarar för flertalet av bidragen. Bland de författare som vid denna tid fick romaner utgivna på svenska märks Ana María Matute, Juan Goytisolo, Juan García Hortelano, Juan Marsé och Rafael Sánchez Ferlosio.

Tänjde man för mycket på vad som fick sägas hamnade man i fängelse. Mycket uppmärksammad i Sverige och en rad andra länder blev poeten Carlos Alvarez, av vilken jag 1964 gav ut antologin "Ord som piskor" och diktsamlingen "Papper funna av en fånge" 1966, vars manuskript jag med författarens benägna medverkan smugglade ut ur fängelset i Cáceres i västra Spanien och som publicerades på svenska innan den utkom på spanska i Paris. 1967 tog sig Carlos Alvarez illegalt ut ur Spanien och gjorde en omfattande turné i Sverige, från Malmö till Kiruna, däribland Församlingshemmet i Åhus, och drog mycket folk även på små platser.

Fram på 70-talet hamnade översättningar av spanska författare i skuggan av den latinamerikanska boomen med Gabriel García Márquez, Mario Vargas Llosa, Julio Cortázar med flera och när utgivningen av spanjorer tog fart på nytt under 80-talet valde man då ofta nya författare till förfång för de verk som skrivits föregående decennium, så att viktiga författarskap försummats. Luis Goytisolo (bror till Juan), författare till ett av de intressantaste romanbygge i modern litteratur, "Antagonía", ett sinnrikt konstruerat verk i fyra delar, fick första volymen, "Återsken", utgiven på svenska men inte de resterande tre.



I de senaste decenniernas spanska litteraturär bilden mera splittrad. Viktiga yngre författare (födda från och med 50-talet) som översatts är Antonio Muñoz Molina (med ett genuint intresse för sitt lands förflutna), Javier Marías (en mycket solid berättare), Rosa Montero (en av Spaniens bästa journalister), Bernardo Atxaga (som skriver på baskiska och spanska), Luis Landero och Julio Llamazares. Carlos Ruiz Zafón har nått en stor internationell publik med sina romaner.

Av litteraturerna på de övriga språken i Spanien – i Katalonien, Galicien och Baskien – är den katalanska den mest betydande, med stora författare ända sedan 1200-talet. Under Francodiktaturen var förtrycket mot den katalanskspråkiga litteraturen dubbelt, eftersom det också drabbade språket. Det hindrade inte framväxten av poeter av vilka åtminstone någon borde fått ett Nobelpris, i synnerhet J.V. Foix eller Salvador Espriu, men det ansåg inte Artur Lundkvist, det tunga namnet i Svenska Akademien i den här frågan. En rad betydande prosaförfattare har framträtt under och efter diktaturen, Mercè Rodoreda, Maria Aurèlia Capmany, Terenci Moix, Montserrat Roig, Jesús Moncada och Quim Monzó. Pere Gimferrer är både poet, romanförfattare och essäist. Den katalanskspråkiga litteraturen har börjat synas i svenska översättningar.

Liksom i andra länder tenderar litteraturen att bli en del av underhållningsindustrin. Även spanjorerna trampar runt i det svenska deckarträsket. Det är Larsson för hela slanten. De litterära bokhandlarna – det finns fortfarande sådana – är bekymrade för sin överlevnad. Luis Goytisolo har dock jämfört den kvalificerade litteraturen med ett besvärligt ogräs som man aldrig förmår utrota.

Den litterära agenten Carmen Belcells i Barcelona, som under ett halvt århundrade gjort mera än någon annan för den högklassiga spanska och latinamerikanska litteraturen, förklarade nyligen i en intervju att hon är helt övertygad om dennas fortbestånd. Kanske är thrillerepidemin totalt bortglömd om fem år. Jiménez blir bara mer aktuell. Hans poetiska berättelse om en åsna, "Silver och jag", är den mest sålda spanska skönlitterära prosaboken efter Cervantes "Don Quijote". 50 år efter sin död ger Jiménez ut opublicerat material i en takt som många levande författare inte förmår hålla.