Stark närvaro i tid och rum

Ett rytmiskt ”dunk dunk dunk ....”, som Kristianstads hjärta, hörs för det som kallats för Domusparkeringen. I dag en byggarbetsplats. En stad i förändring, långt ifrån klar. Ett par 100 meter bort, i Kristianstads konsthall, är vinterns utställning färdighängd redan ett par dagar innan vernissagen. En exklusiv utställning för just dessa väggar.

– Alla målningar är skapade med det här rummet i sikte. Vi har pratat om det här en längre tid. Första gången var nog för fyra, fem år sedan, säger Thomas Kjellgren, chef på Kristianstads konsthall.

Han berättar att man från konsthallens sida hade bra koll på Yvonne Larsson sedan tidigare.

– Genomgående handlar det i hennes bilder om att se, om att göra synligt. Att enkelhet aldrig får bli förenkling utan snarare förtätning och laddning, läser Thomas Kjellgren från konsthalens presentation av konstnären och i katalogen till utställningen skriver han att ”hennes närvaro är stark, både i tid och rum”.

Utställningen består av två sviter. I ”Skogens famn” har motiv från hemtrakten kring Gyllebosjön en framträdande roll. Stora målningar. Granskog. Något som många känner igen samtidigt som erfarenheten styr betraktaren.

– För mig handlar det inte om att avbilda utan om att återge en upplevelse av skog, säger Yvonne Larsson.

Den andra sviten i utställningen kallas ”Duvlek” och består av ljusa, till synes överexponerade, oljemålningar som haft gamla fotografier som förlaga. Bilder, plockade från en äldre släktings fotoalbum, som beskurits och vid betraktan inger en tvåeggad känsla av igenkänning och obehag. Yvonne Larsson berättar att hon inte brukar måla människor. Det är helt nytt. När hon nu gjorde det tänkte hon på översättare av böcker.

– Det måste vara fullt ut. Om jag hittar ett foto så undrar jag: hur jag översätter det till mitt uttryck och få fram det som jag känner finns i motivet, hur får jag fram det, säger Yvonne Larsson.

Hon debuterade som konstnär på 1980-talet och har tilldelats en rad stipendier, bland annat Palle Pernevis Minnesfond i Kristianstad 2011, och haft flera separatutställningar i Sverige. Att känna att man som konstnär hamnat rätt tar dock tid.

– Det är först nu som jag känner att jag är på en plattform där jag vet vad jag gör. Man måste ha erfarenhet. Det fins inga genvägar.