Starka färger i Auschwitz

Kultur

Frilansjournalist Adam Svanell begav sig till Auschwitz under några sena höstdagar och blev förvånad över platsens kraft, långt ifrån det svartvita.

Artikeln publicerades 7 november 2007.Den första chocken är storleken. Trots alla gånger jag hört siffrorna, över en miljon dödade, är jag inte förberedd på storleken. Området sträcker sig längre än mitt öga kan nå. Att promenera runt det tar oss flera timmar.

Vi är många som kommit hit denna dag. Ändå är det tyst och stilla där vi vandrar längs fälten med dess oändliga ruiner, staket, vakttorn och taggtråd. Överallt taggtråd. Av de nedbrända barackerna återstår bara skorstenarna, de enda delar som inte byggdes i trä. När jag ser dem förstår jag varför så många liknat Auschwitz-Birkenau vid en dödens industri, en effektiv och välplanerad utrotningsfabrik. Torn efter torn av tegel står uppradade i raka led.



Kanske är det sommarens allra sista flämtning vi bevittnar. Himlen klarblå utan endaste molnfläck, termometern strax över tjugostrecket. En korp blickar ut från taggtrådsstängslet. I trädens kronor ryms alla höstens nyanser, från blekaste gult till vassaste rött.

En tisdag sent i september är dödslägret i Polen en av de vackraste miljöer jag sett. Och det är det som slår allra hårdast.

Att platsen som blivit den ultimata symbolen för människans ondska kan kännas vacker – av någon anledning gör det mig illa till mods. Kanske hade jag en naiv föreställning om att allt skulle vara som i filmernas skildringar. Grått och svart, smutsigt och fult. Istället omgärdas den sprängda gaskammaren av en grönskimrande lövskog. Fältet som användes till att bränna döda kroppar är blomstrande och levande.



Snarare än Kertész ord eller Spielbergs bilder påminns jag om egna skogsutflykter och naturupplevelser. Distansen krymper och jag ser det tydligare än någonsin. Förintelsen skedde bland människor precis som oss, i miljöer precis som våra.

Sällan har världen känts mindre svartvit.

Adam Svanell