Annons

Stilla dagar i Aten

Rachel Cusk har jämförts med bland andra Virginia Woolf. Hon fick sitt stora genombrott med ”Konturer”, som nu finns på svenska. Recensenten Ingrid Elam har läst en reseberättelse utöver det vanliga.
bokrecension • Publicerad 23 mars 2018
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Rachel Cusks "Konturer" är den första titeln i en trilogi som blivit mycket uppmärksammad i England.
Rachel Cusks "Konturer" är den första titeln i en trilogi som blivit mycket uppmärksammad i England.Foto: Siemon Scammell

En författare reser till Aten för att hålla en skrivarkurs och bjuder på läsäventyr. Inte för att hon avslöjar så mycket om sig själv, utan för att hon får andra att öppna sig. Redan på flyget berättar mannen i stolen bredvid sitt livs historia för henne, och så fortsätter det. Hon tycks ha en särskild förmåga att avlocka alla hon möter förtroenden, författarkollegan, kursdeltagarna, gamla vänner hon möter i Aten och den kvinna som tar över kursen efter henne.

”Rachel Cusks "Konturer" har ingen egentlig handling, bara händelser återgivna av en lång rad röster.”

Deras berättelser kretsar på olika sätt kring samma tema: det mänskliga samlivets svårighet, för att inte säga omöjlighet. En har varit gift tre gånger, en annan har tappat kontakten med sin bror, en tredje inser att hennes man bedrar henne när hon hör honom sjunga Carmens aria i duschen.

Annons

Rachel Cusks "Konturer" har ingen egentlig handling, bara händelser återgivna av en lång rad röster. De får i författaren en uppmärksam lyssnare och iakttagare och det är dessa möten som gör romanen till en så mångbottnad historia. Berättaren, får vi veta efterhand och bara i förbigående, är själv skild, har två barn i skolåldern och knackig ekonomi. Hon hör ensidigheten i de andras berättelser, bedömer kvalitén och ifrågasätter sanningshalten i dem, påpekar att bilden av en före detta fru inte är densamma från ena versionen av skilsmässan till den andra, ser inkonsekvenser och uppfattar känsloskiftningar innan den som talar själv är medveten om dem.

”Och ändå finns det många tillfällen att skratta och glädjas åt goda formuleringar och överraskande tankar under läsningens gång.”

Hon är en författare med tränad blick för detaljer. När hon tittar bakåt efter att ha passerat Kap Sunion ser hon tempelruinen i fjärran "som ett trasigt litet diadem på krönet". Hon summerar gärna en känsla eller en hel berättelse med en bild: Upptagen som hon är av egna tankar uppfattar hon inte att en vän lämnar henne med en känsla av att hans liv är misslyckat, "lika lite som berget lägger märke till att klättraren tappar fotfästet och störtar ner i ravinen". Bilden ger i sin tur anledning till en liten reflektion över hur livet är, eller rättare sagt hur berättelsen om livet ändrar sig och byter riktning alltefter känsloläget, som oftast är vemodigt.

Och ändå finns det många tillfällen att skratta och glädjas åt goda formuleringar och överraskande tankar under läsningens gång. Tillvaron är ju inte bara tragisk utan även tragikomisk och när allt kommer omkring handlar denna bok kanske inte alls om livet utan om litteraturen, det vill säga hur vi berättar vårt liv, lägger det tillrätta, ger oss själva skarpa konturer medan bifigurerna görs suddiga. Varje berättelse tar dessutom färg av sin upphovsperson. Den undflyende intellektuelle har svårt att hålla ihop trådarna, medan den självironiska skapar en underbart burlesk historia om en osedd mamma som går med på att skaffa hund och snart finner sig hårt kopplad.

Allt detta filtreras genom berättaren som lockar fram de andras hemligheter som ger henne stoff till hennes egen berättelse. Hon går så långt att hon följer med den man hon träffade i flygplanet på båttur i skärgården utanför Aten, ensam trots att hon bara känner honom genom hans skilsmässohistorier. Författarens arbete kräver risktagande om det ska bli bra.

De olika betydelselagren och den täta stilen gör att boken måste läsas långsamt, men den som tar sig tid blir rikt belönad, så mycket trängs på knappt 200 sidor, en reseberättelse utöver det vanliga.

Ingrid ElamSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons