Stina Wollter: "Det är fan på liv och död"
Det finns ett kraftfält kring Stina Wollter som drar en till sig som en magnet – nästan oavsett vilken situation hon befinner sig i. Som kroppsaktivistisk Instagramprofil ingjuter hon kraft och mod i sina 154000 följare. Som radiopratare skapar hon ett tryggt och förtroendefullt rum åt sig och sina lyssnare.
Just nu haltar hon fram på kryckor och småmuttrar över sin egen dumhet att låta sig ryckas med i att gå ned i spagat i ett tv-program. Det resulterade i ett skadat knä och en förmodat lång rehabiliteringsperiod.
- Det knäppa är att när producenten skrev att han hade tänkt att jag skulle göra något sådant då svarade jag att det där vill jag inte göra. Det känns inte bra. Jag vill inte förminska min bit av rörelsen genom att fjanta omkring, säger hon och konstaterar att ändå, ÄNDÅ rycktes den där lilla cirkushästen i henne med av sammanhanget och visade upp sina konster.
- Det enda jag kan trösta mig med – för jag är så arg på mig själv – är att nu kom universum ÅTERIGEN med ett budskap till mig att liksom nej, men Stina, du ska lyssna ännu lite noggrannare på din kropp, som sitter ihop med din själ och din vilja.
Själen, viljan och kroppen _ just detta kretsar också boken "Kring denna kropp" kring. Stina Wollter skriver om sin syster Ylvas död i anorexi, om sin mammas väg in i demensen, om övergrepp hon utsatts för från tonåren och uppåt, om hatarna och "dickpickarna" som trakasserar henne på nätet och om förhållandet till den egna kroppen, den där "gråskära", med hull som veckar sig kring magen, som hon visar upp på omslagsbilden.
- Varje kropp har sin historia. Om det är något jag är orolig för är det glättifieringen och förytligandet av vad vi människor är, säger hon.
Det kan låta deppigt, men är det inte. Stina Wollter och hennes texter är aldrig enbart det ena eller det andra. När hon skriver om sin mamma är det en nästan lycklig berättelse om hur en komplicerad mor-dotter-relation några hjärnblödningar och en demenssjukdom senare har förvandlats till en kärlekshistoria.
"Det är en fullkomlig smärtattack att se hur hon 'vaknar' när jag ropar på henne och kommer mot henne. Först ser jag gränslös glädje, och sedan plötsligt räddsorg med tårar i ett skrynkligt ansikte, så som barn gråter: 'Jag trodde ALDRIG att du skulle komma!'".
- Det är fantastiskt att jag fick uppleva det. Det var den absolut renaste glädjen. Baksidan av den glädjen är smärtan, att du måste gå, att demens är liksom ett fönster som står och slår och stängs när du går. Du har bara stunden. Men de vackraste stunderna är ofta vemodiga, det finns sorg i botten på dem, säger Stina Wollter.
Och även om texterna i boken handlar om henne själv, om 14-åringen som instängd i en hiss kämpar för att inte bli oralt våldtagen av en full och påtänd rockmusiker, om den unga vuxna Stina som jagas och misshandlas så svårt av sin dåvarande pojkvän att hon måste sys med 13 stygn längs med slidöppningen, om 50-plussaren som på en ensamsemester utomlands antastas av en främmande man på sitt eget hotellrum, även om de handlar om henne så handlar de också om oss andra.
- Det jag har lärt mig av alla mina år med att prata med människor är att vi har skärvor av varandra i varandras liv allihop. Det har också konsten lärt mig, att om jag bara berättar min historia så är den någon annans, säger hon och konstaterar att hon regelbundet kontaktas av tonåringar och vuxna kvinnor som också utsatts för övergrepp.
"Jag är bara en av jättemånga kroppar", säger hon senare, och får det att låta som ett kraftfullt mantra.
- Medan jag läste in boken som talbok var vi tvungna att avbryta flera gånger för att jag verkligen blev ledsen av flera delar av berättelsen. Fast jag känner också stor glädje över motståndskraften, över att det här är min klangbotten, det jag tar spjärn ifrån. Den dagen vi får kraft att ta spjärn från det negativa, då känns det som att vi är oövervinnerliga. (TT)
