Storslaget om mänskliga gränser

Kultur

När den tredje 1930-talsboken från ryske Platonov nu kommer på svenska blir Mikael Nydahl glad. Detta är stor läsning, den här gången om sovjetiseringen av öknen i Centralasien.

Artikeln publicerades 23 oktober 2009.Efter "Grundgropen" och "Lyckliga Moskva" utkommer nu Andrej Platonovs roman "Dzjan" på svenska (nu som då i Kajsa Öberg Lindstens föredömliga översättning). Alla är från trettiotalet, och tillsammans formar de ett slags grotesk, sentida Pergamonfris: en encyklopedi huggen i sten över den högsovjetiska epokens mänskliga predikament.

"Grundgropen" skildrade kollektiviseringen av den ryska landsbygden (som gick under), "Lyckliga Moskva" den nya urbana sovjetmänniskan (som också gjorde det). I "Dzjan" är det sovjetiseringen av de centralasiatiska öknarna som tillhandahåller det historiska ramverket. "Dzjan" är namnet på en gränslöst fattig, i praktiken utplånad folkspillra som nu i grevens tid ska bibringas lycka och välstånd, om man bara lyckas hitta den, där i den väldiga öknen.



Det storslagna pas de deuxsom utvecklar sig mellan den hängivne unge stalinisten Nazar Tjagatajev och det folk han sänts ut att mätta och klä och dra försorg om befinner sig emellertid långt bortom kategorier som "historisk dokumentarism" eller "politisk satir". Istället är det en kväljande brutal och samtidigt på ett skakande sätt försonlig betraktelse, författad på den nyktraste och vackraste prosa, över var det mänskligas gräns går. Hur länge förblir människan människa när hon går utan mat? Utan kläder på kroppen? Och efterhand nästan helt utan kropp? Utan kultur, minnen, framtid? Var gör hon då av sin törst efter lycka, efter kärlek, efter mening?

Det är en förintelsesaga Platonov berättar, men en som på sagors vis slutar lyckligt. På näranog varje sida faller folket Dzjan i sömn: och som om det var ett väldigt nordligt däggdjur väntar det, tålmodigt sovande, ut sin egen död. Till sist uppnår det ett enkelt välstånd: människorna börjar orka bära sin mänsklighet igen, bära en smula lycka, och på så vis skilja sig från marken de var på väg att bli en del av. Tjagatajev kan återvända till Moskva, svårmodig, sammansatt, mänsklig.



"Dzjan" skrevs –upplyser efterordet – till tioårsjubileet av Turkmenistans införlivande i Sovjetunionen, som "ett misslyckat försök att passa in i ett sovjetiskt litterärt projekt". Inte förrän 1999 utkom den i ocensurerat skick. Och sannerligen: i sin människosyn, natursyn och litteratursyn går den på tvärs inte bara med rigida sovjetiska ideal. Den är svårsmält kost än i dag. Lika svårsmält och underligt näringsrik som den kost folket Dzjan självt överlevde på därute i öknen: fuktigt grus, torra grässtrån och en och annan gam.