”Ström kan inte skilja på dikt och verklighet”

Kultur Artikeln publicerades

Kulturens uppgift är att väcka debatt, skriver Susanna Alakoski i sitt svar till Pär Ström, och menar att taket inom kulturfältet behöver vara högre för att skydda den konstnärliga integriteten.

Litteratur, teater är inte verklighet. Kulturens uppgifter är att väcka diskussioner. Krönikan är en litterär genre som jag använde mig av när jag tog parti för Turteaterns teaterföreställning om SCUM. Pär Ström upprörs mer av att Solanas litterära text, fyrtiotre år gammal, spelas, än över de autentiska mordhot som riktas mot skådespelerskan som spelar den. Det gör inte jag.

Jag hyllade inte ”SCUM”, jag skrev om en aspekt (humor) som Pär Ström med flera inte uppfattar/uppskattar. Jag är kritisk till innehållet i Solanas manifest, det är obehagligt, men jag anser att det får framföras utan mordhot.

Jonathan Swifts politiska pamflett, att man skulle lösa hungerfrågan på Irland genom att äta de irländska barnen, var ett hån mot de engelska makthavarna som sög ut ön och spred fattigdom och hunger omkring sig – ingen tror väl att han uppmanade folk att äta ungar på riktigt? Markis de Sades texter som handlar om sadistiska övergrepp på kvinnor och barn – förbjudas?

Skiljelinjen när det gäller ”SCUM” går mellan dem som uppfattar texten som ett bokstavligt manifest (=uppmaning till handling) och oss som läser det som en litterär produkt. Pär Ström understryker med sitt svar att han fortfarande inte förstår att skilja på dikt och verklighet. Han förefaller vara oförmögen att ta till sig, analysera och förhålla sig till konstnärlig gestaltning.

I konstnärlig gestaltning ocholika litterära uttryck, såväl krönikor som dramatiska verk, är taket dessutom högre just för att skydda den konstnärliga integriteten. Att bemöta en konstnärligt gestaltad känsla eller åsikt som om den var bokstavligt menad är antingen ett medvetet taktiskt sätt att slippa diskutera det egentliga innehållet. Eller ett uttryck för bristande själsliga förmågor. Jag önskar att Ström med flera för ett ögonblick hade unnat sig en gnutta lyhördhet och nyfikenhet. Kanske hade vi då kunnat mötas på en mer konstruktiv nivå? Också män är offer för de strukturella orättvisor som drabbar bägge könen.

Om skolklassers förmåga att sepjäsen. Jag frågade ungdomar som sett den: ”Att påstå att gymnasieelever inte kan hantera och tolka pjäsen är en enorm kränkning och en idiotförklaring av unga. Varför skulle unga inte kunna reflektera, analysera och problematisera en teaterpjäs?”