Svalare intresse för det nordiska
Hur orienterar man sig i en tid då klockorna inte går rätt och alla kompasser visar fel? Vad gör man när man under rubriken Nya romaner hittar nästan bara deckare, löst eller hårt kokta efter samma gamla recept? När siktdjupet i tidens flod bara är ett par år?
I många år hade Bok- och biblioteksmässan i Göteborg talrika nordiska inslag. Flera gånger riktades sökarljuset mot Island, till och med Färöarna och Grönland uppmärksammades särskilt. Norska, danska och finska författare och förlag fanns alltid utstationerade på mässgolvet och var föremål för seminarier och annat.
Nu har mässledningen låtit meddela att man åter ska sätta nordisk litteratur i centrum, redan nästa år. Det antyds att man därmed ligger i främsta linjen och följer Frankfurtmässan, som i år fokuserar på Island och isländsk litteratur. Det är inte riktigt sant: Göteborgsmässan hade ända till för några år sedan en klart nordisk inriktning. Det hade varit något att uttrycka stolthet över och inte över att man nu marknadsanpassar sig.
Det är nämligen så att ”nordisk” och ”skandinavisk” är honnörsord och magiska formler i framför allt de tyskspråkiga länderna och Frankrike. Isländska författare till exempel översätts till tyska, franska, nederländska, italienska, spanska, till och med engelska. Sverige är annars det land där det har publicerats mest av modern isländsk litteratur i översättning men det gås snart om av Tyskland.
Man vågar påstå att nordism och intresset för nordisk kultur och litteratur är större på kontinenten än i Norden, ett något absurt förhållande. Så utmärkta författare som islänningarna Gudbergur Bergsson, Einar Már Gudmundsson och Vigdís Grímsdóttir blir inte längre översatta och utgivna i Sverige, inte heller den norske giganten Kjartan Fløgstad.
De få nya nordiska författare som översätts till svenska får bara ett försök. Ger det inte genast klirr i kassan förpassas de till tystnaden igen. Däremot resulterar minsta lilla amerikanska eller brittiska litteraturpris i omedelbar översättning till svenska, hur strömlinjeformat verket än är. Vi är ju så ”internationella” i det här landet.
Nordiska rådets litteraturpris kunde ha fungerat som vägvisare till intressanta författarskap, men under prisets femtioåriga historia har stolpskotten varit fler än fullträffarna. Bedömningskommitténs medlemmar rekryteras oftast bland författare och litteraturvetare som verkar stifta bekantskap med nordisk litteratur för första gången i livet efter invalet i juryn.
Dessutom förefaller den dödligt allvarstyngda, pretentiöst självcentrerade poesin ha sin sista bastion i juryn för NR:s pris. Det är ju inte heller ägnat att öka intresset för nordisk litteratur hos den läsande allmänheten.
Det är inte utan att man avundas tyskarna och fransmännen: på dem väntar många härliga läsupplevelser nu när de har fått upp ögonen för nordisk litteratur. Den hemmablinde nordbon har inte mycket annat att se fram emot än stereotypa böcker från de nordamerikanska författarutbildningarna.