Svenskättade i USA:s armé
Bristen på överensstämmelse mellan de båda krigsskildrarna Erich Maria Remarques och Ernst Jüngers intryck (del 1 och del 2 i denna serien) och erfarenheter av första världskriget handlar förstås inte om att den ene eller den andre har ”rätt” eller ”fel”. Snarare rör det sig om olika temperament och människotyper, styrda av helt olika slags moraliska, psykologiska och estetiska kompasser.
Den svenske journalisten, arkeologen och historikern Nils Fabiansson publicerade för ett par år sedan den på tyska avfattade ”Das Begleitbuch zu Ernst Jünger, In Stahlgewittern”, ett slags bredvidläsningsbok och guide till ”I stålstormen” och de faktiska landskap på västfronten som den utspelar sig i.
I förordet till sin nyutkomna bok ”Historien om västfronten” (Norstedts), en diger och rikt illustrerad volym om fakta och myter i historieskrivningen om kriget, skriver Fabiansson just om vikten av att påminna sig de självbiografiska krigsskildringarnas subjektiva karaktär.
”Med miljontals män inkallade under flera år blev visserligen tusentals dagböcker skrivna, men man skall inte låta lura sig: det är väldigt sällan de så kallade vanliga soldaternas ord man läser i dagböcker, brev och böcker. Jünger, till exempel, blev filosof och författare”, skriver han. Bortsett från Fabianssons litet slarviga resonemang — vad avses här med ”vanliga soldater”? Jünger blev mycket riktigt filosof och författare, men var naturligtvis ingetdera när han blott 20 år gammal ryckte in i kriget och nedtecknade sina upplevelser — bortsett från detta, alltså, har han förstås rätt i att de allra flesta som deltog och drabbades av kriget (sårades, insjuknade, stupade) aldrig offentliggjorde sina erfarenheter. Av den anledningen är det förstås svårt att objektivt bedöma hur det ”egentligen” såg ut på slagfälten.
Fabianssons bok är ett resultat av hans intresse för ”lämningarna i landskapet” och andra förbisedda källor som han bokstavligen gräver fram på forna krigsskådeplatser i exempelvis Flandern, Somme och Artois. Här döljer sig också en mängd öden kopplade till Sverige, och som författaren med vederhäftig forskarnit undersöker. Bland annat presenterar han tills nu föga uppmärksammade uppgifter om att runt 50 000 svenskfödda eller svenskättade soldater ingick i USA:s krigsmakt.
De flesta av dem anonyma soldater vars upplevelser av kriget sedan länge förbleknat och aldrig kommit till eftervärldens kännedom i form av publicerade böcker. Eller som Ernst Jünger i ”I stålstormen” travesterar det gamla latinska ordspråket: Habent sua fata libelli et balli (böcker och kulor har sina egna öden).
