Thom Lundberg: ”Dagens unga reagerar mot farten. Tempot. Slöseriet. Tanklösheten.”

Krönika Artikeln publicerades
Att odla sin trädgård. Ett växande tecken i tiden.
Foto: Jens L´Estrade / TT
Att odla sin trädgård. Ett växande tecken i tiden.

Författaren Thom Lundberg har under en tid sett hur allt fler söker efter lugnare och tryggare situationer. Det kan handla om surdeg, vhs eller äldre traditioner. Är det våra oroliga tider som gör att vi vill odla vår egen trädgård? Han tror snarare att det är en protest från de yngre mot de val som äldre generationer har gjort.

För några år sedan jobbade min fru på en arbetsplats med många ungdomar. Cheferna behövde till en början få de yngre att förstå vad giltig frånvaro var. Att det inte räckte att mamma ringde för att berätta att John varit lite varm på morgonen. Sedan fick de lära sig platsen för adressen på ett kuvert. Och hur man frankerar det.

Jag tog detta sistnämnda som ett tecken på den moderna utvecklingen. På ett pennans avskaffande till förmån för fullständig digital kommunikation. Snabb, felfri, effektiv. Så har jag fortsatt att tänka. Men i dagarna fick jag reklam på Instagram för en kurs i Lettering. Alltså det man förr i tiden kallade välskrivning. Något verkar vara på väg att hända. Ett trendbrott, kanske?

När jag tänker efter har jag nog sett det komma under de senaste åren. Jag mötte en kompis som var fullständigt förkrossad. Med tårar i ögonen berättade han att surdegen dött. Han som låtit den växa försiktigt under två års tid. Och folk kommer till skivbutiker och frågar om det finns någon apparat för att kopiera cd-skivor till vinylformat - och missförstås, så klart. En annan vän berättade i våras att det på dotterns skola är inne att ha en Walkman hängande runt halsen. Som för att hylla en annan sorts musikkonsumtion. Och för ett tag sedan såg jag makalösa Adam Driver - känd från ”Girls” - i filmen ”While we're young”. Där spelar han Jamie och får symbolisera den nya generationen vuxna, de bortom hipsters, som förkastar allt modernt och kollar film på gamla VHS:er.

Fragmentarisk konsumtion i en upphackad och stressig tillvaro, har varit ett tidens tecken det senaste decenniet. Kanske vill vi nu i lugn och ro göra en sak i taget? Istället för att få i oss vårt rekommenderade dagliga intag via ”nutrional shakes”, väljer vi att likt Candide odla vår egen trädgård, även om den enbart utgörs av vattenbaserade mikroodlingar i hemmet. Candide, som i boken med samma namn, tror sig leva i den bästa av alla världar, förstår till slut att så inte är fallet. Det är då han återvänder till sitt undangömda hörn i tillvaron och sätter hackan i jorden.

Har denna återgång med oroliga tider att göra? Jag har hört att en reaktion på Trumps seger skulle bli att människor börjar fokusera på det lilla livet istället för det stora. Det låter fascistiskt, tänker jag. Det måste ha varit så i Östtyskland där man inte kunde leva utåtriktade och snabba liv. De behövde låta långsamheten och tystnaden i hemmet liksom få spela ut. Så att det inte väckte misstanke.

Kanske en orolig samtid får människor att försöka hålla i sig i något bestående? Vad är mer bestående än historien och de flydda tiderna? Så vi blir nostalgiska över hur det en gång varit och fattar tag i det ännu ej digitaliserade samhället. Äkta. Okomplicerat. Långsamt. Och så röstar vi på SD, det parti som förstått denna masslängtan. Och vet att exploatera den.

Långsamhetens lov, alltså. Är det så våra liv kommer att bli? I en annan film med Adam Driver, ”Paterson”, kör huvudpersonen varje dag buss och skriver lite poesi i sin anteckningsbok. Ingenting annat händer. Livet går framåt. Långsamt. Upprepande. I all evighet. Amen. Jag undrar hur många från min hypersnabba generation som stönade av rastlöshet när de såg filmen. Vi är programmerade till att inte klara av stillheten. Hur ska vi då klara oss i en långsammare verklighet, även om vi själva börjat söka och längta efter densamma?

I den japanska kulturen har långsamheten alltid omfamnats. Dokumentären ”Jiro dreams of sushi” handlar om den åttiofemåriga sushikocken Jiro, som ägnade sina första femton år i yrket till att lära sig koka ris perfekt. Nu driver han världens bästa sushirestaurang. Sonen, som själv hunnit bli över sextio år, väntar tålmodigt på att få ta över.

Det låter outhärdligt. Skulle man verkligen orka den absoluta avsaknaden av tempo? Jag tror inte det. Det behöver då finnas en mening med själva långsamheten. Som i en religion. Att låta den vara en del av ritualerna. Om man tänker efter är kristendomen en mycket långsam religion. Allt ska ta tid. En mässa kan ta hur lång tid som helst, men skulle egentligen kunna avhandlas på tio minuter. Och bönen är i sig något som sker innerligt och sakta.

Kan vår nya strävan efter långsamhet ha med ett religiöst uppvaknande att göra? Jag läser i Dagen att antalet kristna ökat i landet. Men det sker å andra sidan alltid i kristider, tänker jag.

Nej, skiftet mot långsamheten handlar nog om en reaktion mot de samhällsval vi äldre gjort. Yngre har alltid revolterat. Förr reagerade ungdomen mot annat på andra sätt. Ungdomen i vår tid reagerar mot farten. Tempot. Slöseriet. Tanklösheten. De reagerar genom att stanna upp. Och verkar med denna handling vilja upprepa vad tidigare revolterande ungdomar sagt: Den yttre värld ni skapat åt oss är inget vi vill ha! Ni kan behålla den själva. Och nej, det här handlar inte om mode eller trend. Det handlar om ett misslyckande. Ert misslyckande. Vi väljer att odla vår egen trädgård.

Thom Lundberg, författare.
Foto: Bosse Nilsson
Thom Lundberg, författare.

Lite mer

Plus / Minus

+

Sverige vann mot Schweiz i ishockey. Man blir patriotisk av att bo utomlands, även om man är helt ointresserad av vintersporter.

När alla partier ska låta som SD finns det till slut inga alternativ kvar i politiken. Jag förutspår rekordmånga blanka röster i valet. Och soffliggare.

Om krönikan

Varje fredag publiceras en krönika på kultursidan. Idag, och en fredag i månaden, skrivs den av Thom Lundberg, författare och skribent från Tollarp och Osby, bosatt i Schweiz. I sommar är han aktuell som årets författare till Wanås barnbok. Den presenteras under söndagen 9 juni. Läs tidigare krönikor av honom på webben.

Visa mer...