Thom Lundberg: Thom Lundberg: ”Utveckling kräver ett hopkok av kulturer”
Kulturell appropriering innebär att en kultur av hög status lånar in uttryck från en annan kultur av lägre status. I debatten anses detta ofta vara dåligt. Nu har denna diskussion tillfälligt fått ge vika för dramat om de sista grisarna i Svenska Akademien. Jag tänkte tala lite om båda, för det hänger ihop.
I februari var jag i Paris och såg ett verk av Qigang Chen, följt av Béla Bartóks ”Den sällsamme Mandarinen”. Orkestern hade kvällen till ära klätt ut sig i svarta kinesskjortor. Det är ett exempel på en kulturell appropriering, om än en harmlös och meningslös sådan. Mer upprörd blir man när Gudrun Sjödén gör en samiskinspirerad kollektion och döper den till Lappros. Eller när hallänningar hävdar att gåsamiddagen också är en halländsk tradition.
Men det kan också betyda att man anammar och tolkar särdrag från en annan kultur lite respektlöst efter eget huvud. Eller det omvända, då man tillskriver något ett visst kulturellt särdrag som inte hör hemma där. Som när jag skrev en radionovell för SR. I pauserna mellan Kjell Wilhelmsens ypperliga inläsning, hade SR stoppat in romsk folkmusik. Trots att novellen, som heter ”Gropen”, handlar om en vanlig arbetarfamilj som flyttar till en ö. SR tolkade nog berättelsen som romsk, då jag själv tillhör resandefolket. Och de gav därmed lyssnarna en felaktig tolkning av texten.
Det är krångligt med kulturer. Det är därför det ofta blir bråkigt. Vi borde ha lärt oss hantera det, för vi har alltid lånat från främmande kulturer. Vi har befruktat vår egen och fått något nytt. Ibland lite tokigt, som banan och ananas på pizzan. Eller svensk kinamat som bara är olika varianter av kalops med lite friterat vid sidan. Men oftast blir det något förbättrat.
Nationalekonomen Joseph Schumpeter talar om processen som kreativ förstörelse. Denna ständiga uppblandning av nära och främmande, gammalt och nytt är samhälles innovationsmotor. Den ursvenska kulturen, om det nu finns en sådan, kan inte för egen maskin skapa tillräckligt med nya uttryck. Det blir inga Netflixserier att knarka, utan som mest en strömningstjänst med hundratals olika Åsa-Nisse-filmer.
I vissa fall måste dock kulturbäraren själv få vara först med att använda sina egna kulturella markörer. En samisk kläddesigner borde fått chansen innan Gudrun Sjödén gjorde bort sig. Minoriteterna i samhället borde få berätta om sig själva, innan någon ur majoritetssamhället skaffar sig tolkningsföreträde. Men att helt förbjuda människor att utforska andras kulturer, vill vi inte. Det leder i förlängningen till stagnation. Så det är lite märkligt att nästan tjugo procent av väljarna i landet vill rösta på ett parti som förespråkar just kulturella isolat. De verkar tro att det för några generationer sedan fanns ett Sverige ännu obefläckat av andra kulturer. Och konstigare ändå: de verkar anse att det vore kul att leva i ett sådant land.
Utveckling kräver ett hopkok av kulturer. Men givandet och tagandet måste ske på lika villkor. Jag tror det är det som kultureliten i Stockholm menar. För det handlar om makt. Att med kulturella markörer förringa, förtrycka, exkludera andra. I sin mest oskyldiga form kan det vara en sotarmössa buren av hipstermedelklassen. Eller språkbruket hos ungdomar, det som ingen annan ska förstå. Instagrambilder från dyra semestrar. Eller omklädningsrummens machokultur som i sin förlängning ger Anders Svensson en bil och Therese Sjögran inget alls.
Ett mindre oskyldigt exempel är Svenska Akademien. Forskaren Roland Paulsen berättade i DN den 15:e april om sin tid på Den Gyldene Freden. Där äter akademiledamöterna varje torsdag i eget rum rätter man annars bara hittar i ”Historieätarna”. Paulsens text vittnar om hur dessa människor approprierat högborgerliga ritualer som hör 1700-talet till. Och på spelat manér försöker de få det att verka helt naturligt. Men hos några av dem har denna appropriering satt sig så djupt att det inte längre är skådespel.
Jag var själv på en förlagsmiddag en gång dit ledamöterna anlände i svarta bilar framförda av privatchaufförer. De hade alla en bil var. Det otidsenliga sticker i ögonen på folk. Men att klamra sig fast vid det som är på väg att gå under, är en dålig överlevnadsstrategi. Vem minns idag Facit, Kodak eller Betamax?
Och nu har de som ville förnya Akademien tvingats bort. Som om de andra annars riskerade att reduceras till helt vanliga dödliga. Som om de skulle förlora sitt kulturella kapital om det inte vore för de högtravande självbilderna, ostronskedarna, silverjetongerna de får som betalning för sammankomsterna, att de titulerar varandra fru och herr, bär frack till frukost och har vänner som tillåts bete sig fullständigt barockt.
Jag kan förstå att vissa av de kvarvarande ledamöternas är rädda för att behöva förlita sig på sina egna litterära alsters kvaliteter - jag har ju själv läst dem. Inte konstigt då att de hellre klamrar sig fast vid märkliga, upphöjande ritualer. För då exkluderas alla andra, utom detta gynnade, otidsenliga fåtal. I slutändan handlar det ju om den egna makten. Att upprätthålla den, även med de mest obskyra medlen.
