Tjej möter tjej i fin relationsroman
Elin Bengtssons ”Rosenregimen” är en klaustrofobisk berättelse om den första vuxna kärleksrelationen.
Kan man skriva en modern relationsroman om ett ”stormigt” förhållande utan att göra varken den ena eller andra till syndabock? Går det att skriva om den första vuxna kärleken i vår tid utan att det blir klyschigt eller ytligt?
Innan jag läste ”Rosenregimen” var jag ganska säker på att svaret på de frågorna var nej. Nu är jag inte lika övertygad.
””Rosenregimen” handlar om den första vuxna kärleksrelationen, om samboskap och tvåsamhet.”
Elin Bengtsson har i sina tidigare romaner, bland annat ”Ormbunkslandet” som nominerades till Augustpriset 2016 i barn-och ungdomskategorin, visat att hon är en mästare på att skildra (ungdoms-)kärlek utan att varken döma eller vifta med pekpinnar. I hennes texter finns inget svart eller vitt, och därför väldigt sällan några stereotypa vändningar. Och ofta gör hon något väldigt fint av den gråzonen.
”Rosenregimen” handlar om den första vuxna kärleksrelationen, om samboskap och tvåsamhet. Återigen en roman som hamnar någonstans i den äldre kategorin av böcker för unga vuxna ‒ även om det inte nödvändigtvis säger något om den övre åldern på läsaren.
Niko, som genomgående jämförs med den lite trötta metaforen kråkor, flyttar från landsbygden till en icke-namngiven universitetsstad. Med sig tar hon sitt klassrelaterade mindervärdeskomplex och sin outtröttliga äventyrslust. Snart träffar hon Emmy, och den första stora förälskelsen slår till.
”Det är ofta lätt att känna igen sig själv (och andras) relationer i Niko och Emmys ständiga bråk.”
Hon flyttar snart in i Emmys lilla lägenhet, och där övergår förälskelsen i vardag: matlådor, hemmakvällar, umgås med andra par, undvika andras blickar på krogen.
För Niko blir det snabbt svårt att balansera kärleken till Emmy och lusten att leva som sin egen. Med ett klaustrofobiskt, kliande och vackert språk skildrar Bengtsson de passivt aggressiva konflikterna, berättarjagets naivitet och den märkliga omöjligheten som det är att lyckas leva två människor under samma tak. Och även om hon håller sig ifrån klichéernas värld, är det ofta lätt att känna igen sig själv (och andras) relationer i Niko och Emmys ständiga bråk.
Bengtsson väver också in frågor kring det egna språk (och kanske den identitet) som utvecklas i ett förhållande, och hur det språket sedan kan skära sig mot de andra delarna i ens liv. Det är tankegångar som snurrar i Niko. Hon vill inte tämjas av förhållandets språk. Hon vill spränga dess gränser – samtidigt som hon vill älska och låta sig älskas av Emmy.
Emmy i sin tur söker stabilitet, och vill bara att Niko ska vilja prioritera henne, ska vilja svara på sms direkt, vilja umgås mest med henne. Vilja välja henne.
Bengtsson är bra på att skildra relationer, och även om vissa saker skaver lite ‒ Niko måste till exempel inte plugga genusvetenskap och diskutera heteromatrisen med sina kursare för att det temat ska bli tydligt ‒ är ”Rosenregimen” en fin skildring av relationens gråzoner.
