Tomelilla konsthall: Camilla Bergmann & Maria Björklund

Kultur Artikeln publicerades

KONST. Det vilar en anda av förr i tiden eller kanske av tidlöshet över de skulpturer och målningar som Camilla Bergman och Maria Björklund nu visar på Tomelilla konsthall.

Tiden verkar ha stått still och stannat upp långt innan modernismens pockande och larmande krav på uppmärksamhet och engagemang formulerades och tog sin plats i våra medvetanden. Att bullra och ställa till med oväsen verkar inte vara vad Camilla Bergman och Maria Björklund strävar efter. Istället infinner sig en rofylld och meditativ stämning, en bortvändhet och inåtvändhet som fungerar välgörande och läkande.

De två konstnärerna har lyckats mycket väl med att ge det vackra utställningsrummet innehåll. I Tomelilla konsthall råder nu nästan en form av sakral stillhet som kan fungera som en rofylld retreat från vardagens enformighet och livets brutala kullerbyttor.



Camilla Bergmans skulpturer och reliefer uppvisar en anda av klassicism som i sin rena vita gipsformer kan ge associationer till sjuttonhundratalets nyvaknade antikintresse eller till artonhundratalets dyrkan av det eviga, det ouppnåeliga och oöverträffade antika idealet.

Som är fallet i många andra skulptörers verk kan man även hos Camilla Bergman uppfatta ett gediget och kunnigt hantverk som imponerar. Hon arbetar också i brons och betong och låter positiva former samspela mot negativa. I några reliefer låter hon det konkava och det konvexa bilda en dualism och i de två på golvet vilande skulpturerna Vattenspegel I-II låter hon horisontalitet ställas mot vertikalitet i form av två antika urnformer.

I September I-II med sina spiralvridna tornliknande former sträcker sig materialet i en evig rörelse uppåt medan hennes dopfuntsliknande brunnskulpturer vilar i sin geometriska enkelhet och självklarhet. Bronslejon, hästar och månar träder fram tillsammans med en papegoja och den magnifika skulpturen Skvaderdam står tryggt och självsäkert med händerna dolda bakom den fantasifulla dressen som både döljer och framhäver den fruktbara kvinnokroppens sinnligt runda former och röda läppar.



Maria Björklund koncentrerar i sina pastellmålningar sin uppmärksamhet på ansiktet hos figurer som kunde vara hämtade från Leonardo da Vincis ateljé eller kanske hellre från någon romantisk artonhundratalsbeundrare av italiensk renässanskonst.

Poserna, gesterna och det drömska inåtvända uttrycket däremot är varken klassiskt eller fjortonhundratal. De beslöjande blickarna och de aningen bortvända ansiktena har blivit Maria Björklunds signum framför andra. I målning efter målning möter betraktaren enskilda eller två och två dessa i viss mån androgyna ansikten. Blicken gäckar och endast undantagsvis möts man öga mot öga.



Den röda kritan förmedlar en hetta och ett engagemang som verkar hållas tillbaka av behovet av en form som ska fastställas och ges betydelse. Det gäller bilden Besvärjelse lika väl som Kvinna med fågel. I den känsliga kolteckningen Kvinnokropp kan man dock ana ett annat förhållningssätt. Plötsligt ger de energifyllda linjerna och de kolskuggade partierna vika för något annat.

För egentligen handlar det kanske om något annat än ansikten och åtbörder. Det handlar kanske om ett äventyr och en öppenhet och ett mod som bara den besitter som vägar ställa sig framför det vita papperet och med en bit rödkrita i handen ge uttryck åt sitt innersta.
Eric Sinclair

Konst
Camilla Bergman & Maria Björklund: Tomelilla konsthall till 4/12