Torell, Ulf: "Målaren Olof Sager-Nelson och mecenaten pontus Fürstenberg"

Kultur Artikeln publicerades

NY BOK. Till Sverige nådde den förmodernistiska symbolistiska strömningen bara motvilligt, det vill säga den mottogs motvilligt. Den nationellt rentvättade heidenstamska varianten av symbolism accepterades länge lättare än Strindbergs europeiska hardcore-version.

På målarsidan är den svenske företrädaren och föregångsmannen Olof Sager-Nelson fortfarande märkligt ignorerad. Emellanåt tycks det som om symbolismen med dess exalterat visionära drag efter över ett århundradefortfarande inte helt tillgodogjorts av den svenska publiken, i vartfall inte när det gäller symbolismens intrång i vår egen kulturhistoria.



Det brukar sägas att ingen kan få en märkligare gravskrift än vår store skånske litteräre symbolist Ola Hansson: Född i Hönsinge, död i Buyukdere, Turkiet. Den arme brådmogne Olof Sager-Nelson hamnar likafullt inte långt efter: Född i ("Fucking"?) Åmål, död på Hotel Terminus, Biskra, Sahara, Algeriet. Det är absolut ett riskmoment att ett levnadsöde med så starka drag av tragisk saga som Sager-Nelsons alltför mycket kommer i vägen för studiet av hans verk.

I sin aktuella biografi, eller monografi, har Ulf Torell koncentrerat sig om Olof Sager-Nelsons relation till mecenaten Pontus Fürstenbergvilken han var helt beoende av. Det ger i det minsta en direkt inblick i Sager-Nelsons ekonomi, och en sådan kulturmaterialistisk inkörsport till den romantikbeslöjade konstnären kan absolut fungera tillnyktrande. Sager-Nelson tillhör vår konsthistorias unga döda, och eländet i hans liv har sin rot i hans tuberkulos och den rastlösa desperation som misstanken och sedan medvetenheten om sjukdomen gav upphov till.

Relationen mecenat-konstnär förblev oftast ansträngd och hade förmodligen slutat med att Fürstenberg tagit sin hand från protogen om inte dennes insjuknande och död vid endast 28 års ålder kommit emellan.



Olof Sager Nelsons liv är värt att gråta över men görs ovanligt endast av hans konstnärliga begåvning. Breven till mecenaten präglas av en växling mellan övermod och underlägsenhetskänslor. En ganska rimlig självanalys, verkar det.

Konstnären besatt verkligen någon form av geni men led även av en ofullgången teknik, vilket reproduktionerna tydligt nog visar. Han var tillsammans med Ivan Agueli den förste svenske konstnären till att fånga upp den internationella strömningen av "cloisonnism", färgplansteknik lärd från japanska träsnitt, eller "syntetism", dess tillämpning innanför Gauguin-grupperingen.

De klassiska biografierna över Agueli respektive Olof Sager-Nelson skrevs på 40-talet av Axel Gauffin. Ivan Agueli. Människan - Mystikern - Målaren utgör ett svåröverträffligt mästerverk i den konstnärsbiografiska genren, medan Gauffins Sager-Nelson-volym på sin höjd håller genomsnittlig nivå. En fördjupande biografi över vår bildkonsts förste riktiga symbolist hade därför varit efterläntad, utan att Ulf Torell helt förmår att nå dit.

Den 200-sidiga biografin är läsvärd och lättläst och citerar mer ingående ur konstnärens jargongfyllda vänbrev än tidigare gjorts. Svensk konstnärsslang av modell 1890 är festlig i sig själv men Sager-Nelsons brev har en vild extrakrydda som får en att tänka på Mozarts skatologiska brev till hustrun. Underhållningen ger dock en dålig eftersmak. Sager-Nelson är uppenbart påverkad av psykisk stress och av ett raseri från dödsmedvetandet. Men något nytt ljus över konstverken får den nya konstmonografin aldrig riktigt till. En nytolkning av bilderna är fortfarande att vänta på.



Om man ser till Sager-Nelsons kanske mest uppmärksammade verk, porträttet av Madame Huot, Ivan Aguelis nära väninna poeten Marie Huot, så borde Ulf Torell ha haft mer att komma med. Fastän saken ägnas ett eget kapitel har han tydligtvis inte läst hennes poesi utan konstaterar bara att "någon betydande skaldinna var hon inte". Det är ett omdömde han har från Gauffin och från uppslagsverk, inte hans egen grundade uppfattning. Vilket inte hindrar honom från utgjutelser över porträttets "aristokratiska hand" och modellens "förnäma blåblodighet".

Vi får veta att Marie Huot "härstammade från gammal ädel sydfransk adel". Jaha du, och vi övriga vi fick väl våra familjerötter stansade utpå fabriken i Perstorp för några år sedan?

I flera andra avseenden är monografin förtjänstfull. Den är noggrann. Författaren är skicklig på att följa upp Sager-Nelsons olika konstnärliga influenser. Och boken ger en åskådlig, lätt klaustrofobisk, skildring av det spända förhållandet mellan en fattig 1800-talskonstnär och en mecenat ur storkapitalet som likafullt besatt en bildning och framåtblick viknappast längre väntar oss från det hållet.

Håkan Sandell

Ny bok

Ulf Torell: "Målaren Olof Sager-Nelson - och mecenaten Pontus Fürstenberg" (Warne Förlag)
0