Torun Börtz: Torun Börtz: ”Sällan har jag väl blivit så äcklad och provocerad av en kommunvideo”

Ny Netflix-serie i amerikansk industristad på dekis? Inte alls – detta är inledningsscenen till Staffanstorps nya kommunfilm. Filmen som ska locka nya invånare.

Nu uppstår kanske inte det omedelbara suget att packa flyttkartongerna. Men så utspelar sig inte heller den här scenen i Staffanstorp – utan i Malmö. Inspelad i kvarteret där en 15-årig pojke sköts till döds bara ett par dagar innan filmen publicerades på Staffanstorps kommuns hemsida.

För övertydlighetens skull är dessa scener dessutom filmade i svart-vitt, så att även den mest ovana mediekonsument ska förstå att här snackar vi hopplöshet, tristess och dåtid.

För filmens otäcka Malmö byts snabbt ut mot sin självutnämnda motpol: framtidsförorten Staffanstorp. Där lyser rapsfälten i kapp med solen medan ordningsvakterna hjälper den före detta Malmöfamiljen att bära in bohaget. Sen är det bara för mamman med botoxläpparna och pappan med hipsterskägget att breda ut den vita linneduken och hälla upp juicen i vinglas när de åker på picknick i bilen som efter en snabb googlesökning går lös på runt en miljon, åtminstone i nyskick.

Att inte någon i filmen är mörk i hyn kommer kanske inte som en överraskning. Mannen som äger den kiosk som figurerar i filmen är visserligen invandrare, men han tillfrågades aldrig om han ville vara med. Enligt tidningen ETC plockade man istället in en ljushyllt statist.

”Staffanstorp, så som resten av Sverige också borde vara.” Så sammanfattas filmens budskap.

Sällan har jag väl blivit så äcklad och provocerad av något så till synes harmlöst som en kommunvideo.

I Staffanstorps idealsverige är alltså alla vita, har snuskigt gott om pengar, lägger stor vikt vid utseende och yta. Vi andra, som är fula, kanske lite mörka i hyn, kör begagnad Toyota, inte hinner spendera fyra kvällar i veckan på gymmet och kanske inte ens är särskilt intresserade av det – tja, vi får väl hitta nån avlägsen håla att gömma oss i.

Den etniskt, kulturellt och klassmässigt ensidiga värld som målas upp ger mig kalla kårar. ”Undra om nån Pride-flagga får synas i kommunen?” var en högst motiverad kommentar som jag fick i mitt eget flöde på Facebook. I Staffanstorps kommun, och dess vision av Sverige, tycks det inte finnas plats för mångfald av något slag. Parallellerna till dagens Sölvesborg – där Samstyret, M, KD, SD och lokala SoL-partiet styr – känns olustigt många.

Att dessutom försöka hävda sig själv genom att försöka trycka ner och svartmåla en annan kommun är helt enkelt bara uselt, elakt och oprofessionellt. Man undrar ju dessutom hur det egentligen är ställt i Staffanstorp, om kommunen nu inte kan stå för sig själv.

Jag är långt ifrån ensam om att ha reagerat på videon. Sedan publiceringen i tisdags har den mötts av starka reaktioner både i sociala och traditionella medier. Inte helt oväntat rapporteras det också hyllningar på diverse högerextrema sajter.

Kommunens moderate kommunalråd Christer Sonesson ser dock inget problem med filmen. I en intervju med SVT hävdar han för det första att det inte är Malmö specifikt som pekas ut och han ser inte heller något osmakligt i att filmen publiceras just efter dödsskjutningen. Han tycker tvärt om att den reflektionen är ”långsökt” med hänsyn till att det händer så mycket i Malmö.

Tack och lov finns det kommuner som sänder ut andra budskap. Som 2016 års film från småländska Hultsfred. Filmen är skapad med så mycket humor och självdistans att man blir tårögd.

I Hultsfred försöker man inte måla upp någon idealbild - istället lyckas man med konststycket att visa att det vanliga och vardagliga faktiskt kan vara ganska vackert. Se den och bli glad!

Staffanstorp är en ort som jag bara brukar köra förbi på vägen mot Malmö. Så kommer det att bli i fortsättningen också.