Helgjuten ”Tosca” med ny kraft

I inledningen av slutakten i operan ”Tosca”, på det muromgärdade taket till Roms stadsfängelse Castel Sant’Angelo, är musiken en lång väntan på vad som ska komma. Ingenting händer, en fängelsefunktionär sitter och antecknar vid ett bord, en vaktpojke sjunger en melankolisk visa. På fredagskvällens premiär av Malmöoperans nya Toscauppsättning har regissören Sofia Jupither låtit pojken balansera livsfarligt längs murkanten, vi känner i magtrakten rummets utvidgning mot det okända.

Detta är ingen uppsättning som bryter radikalt ny mark, ingen nytolkning som välter kiosker. Men Jupithers betydande gåva är att i samklang med Puccinis suggestionsrika ”soundtrack” få kärnan att lysa, helt enkelt genom att göra diskreta understrykningar av ting som väl allför ofta bläddras förbi som floskler. Inga floskler räcker till för Puccini, allt är grundmurat, motiverat: exempelvis att operastjärnan Floria Tosca (Lianna Haroutounian) och hennes älskade, den ädle målaren Cavaradossi (Dimitris Paksoglou), verkligen drömmer om ett idylliskt lantliv tillsammans, långt borta från hetluften. I öppningsakten tycks drömmen helt nära till hands, för att återklinga mot slutet som en förtvivlad men brinnande tillit.

De tre huvudpersonerna i det gastkramande politiska triangeldramat finns i Malmö från första stund ”där” i sättet att röra sig och vila i sig själva; detta får deras möten att spraka. Alla förmedlar de en fyllig värme i sin sång, även om Malmöoperan har sitt akustiska problem där rösterna tenderar att stanna väl mycket bakom (eller kanske ovanför) Malmö Operaorkester som under Steven Sloane återigen har en storartad kväll, med en viss sträv samklang som når triumfer av rytmisk skjuts i andra aktens dramatiska toppar. Det är här som Tosca har den förgörande uppgörelsen med Scarpia, den otäcka monomanen till polischef i Vladislav Sulimskys hisnande tolkning. En kontrollfreak, klädd i prydlig grå väst – hårt fången i sin rationalitet. Inte olik V. I. Lenin liksom hans handgångne man Spoletta (Conny Thimander) kan leda tankarna till en grinande Goebbels.

Jupithers regikoncept gjuts samman med scenografen Erlend Birkelands briljanta scenbildsväxling. De stora tegelvalven som spänner över scenen föreställer i Akt 1 en kyrka, Akt 2 Scarpias maktfullkomliga palats och Akt 3 statsfängelsets tak. I finalakten realiseras det som vibrerar under allt det tidigare: samhällsordningen som fängelse. Paradoxalt nog är det ändå i vyn från sista akten, i insiktens djupaste fasa, som en orolig men grandios himmel öppnat sig i fonden. Och den öppningen rimmar med sångerskan Toscas stolta reflektion i föregående aktslut över det hennes konst uppnått och velat uppnå, ”Vissi d’arte”, Jag har levt för konsten. Scarpias (den starka statens) vision är död och aska, Toscas är liv och befrielse.