Trots djupt allvar både mänsklig och rolig
De sju goda åren
Genre: Sakprosa
Författare: Etgar Keret
Översättning: Sondra Silverston, Miriam Schlesinger, Jessica Cohen, Anthony Berris
Förlag: Brombergs
När Etgar Keret landar i Göteborg för att medverka på Bokmässan möts han av rubriker där den israeliska staten påstås handla med organ från araber som tagits in på israeliska sjukhus. Etgar Keret känner väl igen denna vandringshistoria, en av de många som i syfte att utmåla judar som utomvärldsligt ondsinta i århundraden spritts ut överallt där de bosatt sig.
Eftersom ett människohjärta inte kan brista hur många gånger som helst har i den judiska kulturen utvecklats en sorgset skarpsynt och varm ironisk humor som ett medel att hantera det outhärdliga.
Det är sådan humor som utmärker Etgar Kerets författarskap, och ”De sju goda åren” är inget undantag. Däremot är den inte skönlitterärt gestaltande, här rör det sig om ett anekdotiskt och självbiografiskt berättande. De sju goda åren infaller en bit in på 2000-talet och sträcker sig mellan Kerets sons födelse och hans fars bortgång.
Berättelserna är slagkraftigt korta, inte gapskrattsroliga, utan med en underskruv som biter. I botten ljuder den mollton som går igenom de flesta tänkande israelers liv i den absurda existentiella situation de har att hantera när deras eget lands politiker tycks blinda för nödvändigheten av att finna en bestående fred, samtidigt som en lika oförsonlig motståndare låter missiler regna över landet.
