Ur lådorna kommer orden. Agnes Lidbecks poesidebut bär.

Diktsamlingen ”Ur” befäster hennes position, dikterna bär. De framkallar samma känslor som det gör att röja lådorna ur ett hem när någon dött. Man tar hand om sakerna, minns, fantiserar, sparar och slänger. Lådorna och orden.

Agnes Lidbeck stod för förra årets mest uppmärksammade litterära genombrott. Debuten ”Finna sig” fick Borås Tidnings Debutantpris. Andraromanen ”Förlåten” kom i mars i år och nu kommer alltså första diktsamlingen, på Ellerströms förlag.

Rösten i ”Ur” påminner ofta om den som skildrar mammalivet i ”Finna sig”. Lyriken är berättande, raderna ofta enkelt starka:

Mjölken står på nedersta hyllan i kylskåpsdörren / och mammor blir inte galna, de avgör dagens längd

Diktjaget blickar mest bakåt, eftertänksamt men osentimentalt. Hon är mamma, men framför allt är hon en del av en släkt, med allt vad det innebär:

På grund av min ärvda benägenhet för vansinne / är jag noggrann med att undvika / smaker som kan driva mig att plocka / harsyra, vita lingon och andra symboler för suicid

Mästarinna på boktitlar är hon för övrigt, Agnes Lidbeck. Alla hennes titlar är dubbeltydiga, enkla men geniala. ”Ur” kan syfta på tiden som går, eller på släkten ur vilken vi (eller hon, diktjaget) kommit.

För ett antal år sedan fick lyriken ofta kritik för att vara svårbegriplig.

Men faktum är att de språkliga experimenten inte dominerar längre hos nya poeter. Agnes Lidbecks röda tråd är lätt att följa. Samma gäller för nya poetiska röster som Jenny Högström, Agnes Gerner eller David Väyrynen, några av de starkaste som kommit de senaste åren. De skriver enkelt och tillgängligt, vilket faktiskt kräver ett stort poetiskt mod eftersom mindre lyckade rader blir mer uppenbara.

Stämningen växlar mellan ljus och mörker i ”Ur”. Det är inte så dramatiskt alltid, men faror lurar i vardagen:

morgonrocksskärpet i leken / strykjärnets tyngd och hetta

”Ur” är en början och en möjlig fortsättning, något för Agnes Lidbeck att ta nya avstamp ifrån.