Vad gjorde Fröken Julie med rakkniven?

Kultur Artikeln publicerades
Eva Ström har tecknat ett uttrycksfullt porträtt av Julie.
Foto: Stefan Tell
Eva Ström har tecknat ett uttrycksfullt porträtt av Julie.

Medryckande och sinnligt vidarediktar Eva Ström i sin nya roman ”Rakkniven” om Fröken Julies vidare öden. En utvecklingshistoria med starka frihetsmotiv.

Roman

Rakkniven

Författare: Eva Ström

Förlag: Albert Bonniers

Visa mer...

”I kväll är fröken Julie galen igen; komplett galen!”, lyder öppningsrepliken i Strindbergs naturalistiska sorgespel ”Fröken Julie” från 1888. Det är betjänten Jean som förundrar sig över och attraheras av adelsfrökens chosiga beteende under midsommaraftonen på godset. Pjäsen avslutas ett halvt dygn senare, på midsommardagens morgon då samme Jean lägger en rakkniv i handen på Julie, efter att de under natten förlustat sig med varandra – ett allvarligt brott mot tidens sociala maktordning. Vad den unga fröken verkligen gör med rakkniven när hon lämnar scenen, får läsaren och teaterbesökaren själv gissa.

Här närmar vi oss det litterära fortsättningsverkets ädla konst, lika gammal som litteraturen själv. För egen del har jag föreslagit att Ibsens Nora, efter att i ”Ett dockhems” slutscen ha lämnat man och barn genom att smälla igen dörren efter sig, snart borde dyka upp i en av Strindbergs kärvare kammarpjäser där hon tvingas kämpa för och genomleva sin åtrådda frihet. Riktigt så drastisk i metoden är inte Eva Ström när hon i sin vidarediktning av fröken Julies öde i romanen ”Rakkniven” lämnar både den nordiske titanen och Sverige därhän, och helt ur egen fatabur låter Julie på faderns inrådan omedelbart efter händelserna under midsommarnatten bli inskriven på ett hospital i Danmark efter ett halvhjärtat självmordsförsök. Hon är nu förskjuten från hemmet, allt för att undvika skandalen, skvallret och skammen. Julie har förlorat allt, men rakkniven har hon i hemlighet med sig, insydd i kappans fåll.

När Julie omsider blir utskriven från det danska sjukhemmet, gör hon en Strindberg och beger sig till kontinenten i ett försök att ta kommando över sin egen utvecklingshistoria.

Nej, galen är hon inte, däremot utsatt för samtidens stränga moral och hedersmotiv, tidvis också för de egna demonerna. Emellanåt drabbas hon av skräck- och hämndtankar om ”honom”, betjänten, som lämnat varaktiga och olika slags spår efter sig i henne. Det är bilden av honom som får symbolisera de animaliska krafter i livet hon försöker betvinga, men också dess motsats: den kvävande och livsfientliga atmosfären i barndomshemmet, i slottet på den grådaskiga skånska vischan.

När Julie omsider blir utskriven från det danska sjukhemmet, gör hon en Strindberg och beger sig till kontinenten i ett försök att ta kommando över sin egen utvecklingshistoria. I gestaltningen av den unga kvinnans prövande frihetsprojekt – utan att avslöja för mycket av den fängslande handlingen bland annat innehållande en längre inkvartering i Roms Birgittinerkloster, ett par möten med en viss herr doktor (Axel) Munthe och en borgerlig tillvaro i Schweiz – ger Ström övertygande prov på sin fina förmåga att snickra ihop en psykologiskt engagerande och sinnligt skildrad historia. Men också på sin lyriska ådra och livliga lokalfärg i detaljbeskrivningarna.

Julie saknar förstås inte alla de roller hon som ung och fin dam tilldelats av sin far, och romanen kombinerar sina kanske ändå typiskt strindbergska motiv – upproriskheten, frihetstörsten, sexualiteten – med mer bibliskt och dostojevskijskt andliga insikter: att vinna sitt liv genom att mista det. Så har Ström tecknat ett uttrycksfullt porträtt av en kvinna och hennes gradvisa transformation från en kokett adelsfröken i sin gyllene bur till en mogen människas tillblivelse i det öppna livets smärta och förlösning.