Våra innersta väsen

Förra året debuterade Christin Ljungqvist med ”Kaninhjärta”, en genreöverskridande bok med övernaturliga inslag precis som den fristående uppföljaren ”Fågelbarn”. I ”Fågelbarn”, som utspelar sig tidigare än ”Kaninhjärta”, får vi åter träffa Hanna, en av bikaraktärerna i ”Kaninhjärta”.

Hanna har det inte lätt. Hon lever i en dysfunktionell familj där mycket är dolt under ytan. Redan från första sidan leds man som läsare in i en suggestiv dyster stämning och man vet inte riktigt vart det ska sluta. Spänningen mellan Hanna och hennes bror Jens blir tydlig från första början och att något är allvarligt fel i familjen är uppenbart.

Hannas andra bror Samuel dog som barn och Hanna klandrar Jens för detta; hon vet att han är skyldig. Samuel var en trygg hamn för Hanna, Jens är den som Hanna är rädd för. Riktigt rädd. Hon vet vad han är kapabel att göra. Men Hanna får inget stöd av sin mamma eller pappa i sina tankar om Jens. Inte heller får hon stöd med att hantera sina speciella förmågor – hon får varsel från händelser i andra människors liv genom att röra föremål som de varit i kontakt med och kan se spöken. Ingen tror, eller kanske snarare vill tro, henne, och hon tvingas dölja den hon verkligen är.

Så dör Jens. Men inte heller då lämnar han Hanna i fred. Vad är det egentligen han vill? Vad vet Hanna om hans död? Och vilken roll spelar skatorna i Hannas liv?

”Fågelbarn” är ingen lättsam eller snabbläst bok. Det är en mörk berättelse, i vilken författaren lyckats väva in mycket på ett förtjänstfullt sätt med ett vackert och eget språk. Familjeproblematik, spöken, mystik, identitetssökande och inte minst frågor som rör människans natur och innersta väsen – allt ryms i denna bok. En bok som också handlar om vad som är viktigt i livet och vad man är beredd att göra för att nå dit. För Hanna är det sannerligen ingen lätt resa, det är en gastkramande sådan och jag slås gång på gång av hennes styrka.