Världen i huvudet

Kultur Artikeln publicerades

”Lekmannen” är Fabian Kastners andra roman och kulturskribent Jan Karlsson tycker många borde ta del av Kastners mörkt märkliga romanfantasi, som rör sig mellan det inre och yttre.

Fabian Kastners andra roman, ”Lekmannen – en dement komedi”, utgår från en essä signerad Daniel Paul Schreber (1842-1911). Han var ordförande vid Högsta Domstolen i Sachsen, samt son till den framstående eller med Kastners ord ”kanske snarare ökände” uppfostringspedagogen Moritz Schreber.

Inalles lär sonen ha tillbringat fjorton år på olika mentalsjukhus i trakterna kring Dresden och Leipzig. Det kronologiska tidsperspektivet har emellertid satts ur spel i Kastners romanfantasi som väsentligen utspelas i sonens huvud, bland drömmar och visioner, själsliga spekulationer och kroppsliga aktiveter med tillhörande utsöndringar. Man kan under läsningen av alla dessa märkliga och stundom skräckinjagande bilder komma att tänka på Hieronymus Bosch. Eller möjligen William Blake.

Det tillhör intelitteraturens tacksammaste uppgifter att skildra galenskap och vansinne, ridande maror och vanföreställningar. En upplöst verklighet, ett galopperande sönderfall. Att Fabian Kastner ändå lyckas undvika kitschens fällor beror nog på ett slags balansräkning.

Den sjuke eller hellre sjukdomsförklarade måste bära på ett betydande mått av insikt, ja klarsyn – annars litterär freakshow, ointressant för alla utom cyniska filmproducenter. Detta berättarjag ställer på tyskt och väluppfostrat manér sina av allt att döma obesvarade brev till ”herrar styrelseledamöter”. Han månar om formalia, samtidigt som han är spritt språngande.Han bältas och spänns och blir föremål inte bara för tvångströja utan också för vårdpersonalens lusta. Via Doktor Rotters och dennes underhuggares försorg är han lovligt byte, en stackare som alla får sätta på, särskilt sedan han erfarit förvandlingen från man till kvinna. Men det stora samtalet för det konspirationsteoretiskt inspirerade berättarjaget med ingen mindre än Gud.

Gud hör bön.Gud konsekrerar det kloakstinkande jaget och överför såväl strålar som nerver på den ringaktade och utnyttjade, vilken i sin tur drabbas av megalomani. Vår berättare är nämligen lite finare än bara Guds språkrör – han eller hon, säg hen, står i en direktkontakt som låter hen både härbärgera andemeningar och månne frälsa världen. Universum är i jagets huvud en plats som han, trots sömnsvårigheter och tarmproblem och patienttillvarons trångboddhet, utan mankemang kan härbärgera. Världen bor i hans skalle.

Och han insisterar, gång efter annan: trots tusentals attacker och tung medicinering, trots överväldigande scener och övermäktigt våld, är jag klar i tanken, ett skarpt intellekt, ”en nykter, skeptisk natur”. Man kan likna berättarjaget vid en pendelrörelse så stark att den bildar cirkel, ett världshjul. Fadersmakten lever i korta passager som låter ana att författaren är medveten om tysk mentalitetshistoria av manligt slag. Reglerna. Tingens Ordning. Avvänjningen från synden. Men det vore synd att bespara sig denna roman.