Världens lyckligaste kycklingar
Lycka är givetvis en högst subjektiv upplevelse. För vissa är lycka att vara frisk, för andra att njuta av en paraplydrink och för en kyckling kanske höjden av lycka är att födas upp på drygt trettio dagar, sprätta omkring på en bädd av kutterspån bland tusentals fränder, aldrig vistas utomhus, bli insamlad av en maskin och satt i en bur, forslas till ett slakteri och väl där snabbt och effektivt bli förvandlad till en produkt som i din livsmedelsbutik säljs under epitetet ”svensk gårdskyckling”, inslagen i plast prydd med ett klistermärke föreställande just denna lyckliga kycklings leende uppfödare. Allt för att du som konsument ska få en känsla av att vi fortfarande lever kvar i ett samhälle med småskalig livsmedelsproduktion. På förpackningen återfinns också en kärnfull slogan: ”mer smak, större omsorg.”
För några år sedan besökte jag Kronfågel i Kristianstad. Turen gick av hygieniska skäl från ”ren” till ”oren” avdelning, jag fick alltså se förloppet i omvänd ordning. Jag och min ciceron, en gladlynt man med Österlensdialekt, traskade fram bland floder av blod, dun och köttslamsor. Ovanför oss löpte linan där hängande huvudlösa kycklingkroppar for fram i en aldrig sinande ström, vi passerade dånande maskiner som skar upp och rensade ut inälvor, andra maskiner som tvättade bort fjädrarna, metallkar fyllda av kycklingfötter som skulle förvandlas till hundmat.
Till slut nådde vi fram till platsen där 100 000 kycklingar dagligen mötte sitt oundvikliga öde. Lokalen lystes upp av ett svagt blått sken, min guide förklarade att det höll kycklingarna lugna, eftersom det fick dem att tro att det var natt och dags att sova. Dock hördes ett ihållande kacklande och pipande från rullbandet som transporterade nya kycklingar in i den så kallade karusellen där de ännu inte ont anande fjäderfäna hängdes upp i krokar.
”Den var för liten”, sa min guide då han fick syn på en kyckling som tydligen inte höll måttet, ”då får dom avliva den manuellt, för den kommer inte gå ner i bedövningsbadet”, förklarade han och fortsatte: ”Alla dom killarna här som hanterar de levande djuren, de har ju genomgått en djuromsorgsutbildning, för att de ska hantera djuren på rätt sätt och inte hantera dom hårdhänt eller misshandla dom.” En av de djuromsorgsutbildade killarna slog med van hand kycklingens huvud i ett metallkar. ”Där bedövade han den först genom att slå den i nacken och sen kapar han huvudet.”
För de övriga redan upphängda kycklingarna var det nu dags för en rejäl elstöt i bedövningsbadet. Därefter väntade en roterande klinga, som skar av halsvenerna. ”Man ska helst ha dem levande när de blodar av, hjärtat ska pumpa, annars får du blod kvar i köttet och det är ju inte så trevligt. Den här maskinen med kniven, den är riktad på det hållet”, min vägvisare pekade långt bort i fjärran, ”för att där ligger Mecka, och hade killen, som sitter och kontrollerar maskinen, hade han varit muslim så hade det blivit halal, det är enda skillnaden. Vi är godkända att köra halal av mullorna, men vi gör det inte, för vi hade så många rasister som gjorde påhopp på oss. Dom ringde och hota platschefen att de skulle hänga upp han i... och så vidare... det var inte så trevligt.”
Om en dryg vecka kommer inte längre några kycklingar dö en omsorgsfull död på Kronfågel i Kristianstad. Anläggningen som länge kunde stoltsera som Sveriges största kycklingslakteri läggs ner. Världens kanske lyckligaste kycklingar kommer hädanefter fraktas till slakteriet Valla i Sörmland för att där sluta sina dagar som ”kyld kyckling i världsklass”. Åtminstone om man får tro broilerproducentens hemsida. Vad världsklass betyder i sammanhanget förstår jag lika lite som Kronfågels idéer om lycka och omsorg.
