Venedigbiennalen 2017: "Viva Arte Viva"

Konst
Sheila Hicks: ”Escalade Beyond Chromatic Land”.
Foto:
Jesse Jones, Irland: "Tremble Tremble"
Foto:
Georgiens paviljong.
Foto:
Anna Halprin: "Planetry Dance"
Foto:
Olafur Eliasson: "Green Light – an artistic workshop"
Foto:
Olafur Eliasson: "Green Light – an artistic workshop"
Foto:
Damien Hirst: "The Severed Head of Medusa"
Foto:

Den 57:e Venedigbiennalen är mer en hyllning till konsten som färg, material och fantasi än en kontroversiell arena för samtidens debatt. Det menar konstskribenten Carolina Söderholm efter att vandrat runt bland alla utställningar.

Venedigbiennalen 2017

"Viva Arte Viva"

57:e Venedigbiennalen, till 26 november

Artikeln publicerades 18 maj 2017.

Mitt i publikvimlet trär en man koncentrerat tråden genom nålens ögla och sträcker sig efter nästa plagg som lämnats in. Från traven av redan lappade kläder löper sytrådar i regnbågens färger mot trådrullarna på väggen.

Med sitt lagningsprojekt slår taiwanesiske Lee Mingwei an tonen för årets Venedigbiennal. "Viva Arte Viva" är en hyllning till konsten som färg och material, som helande hantverk och gemenskap, dröm och fantasi. Här möts skir elegans och uppsluppen karneval medan det broderas och trummas i snart sagt varje hörn.

Allt mot en fond av amerikanska Sheila Hicks svällande textila färgklot som lekfullt tornar upp sig mot det gamla varvsområdet Arsenales vägg. Under tiden hypnotiserar franska Pauline Curnier Jardins med grotesk humor de besökare som kravlat sig in i hennes livmoderformade videosalong.

För huvudutställningen med sina 120 konstnärer står Christine Macel, till vardags chefskurator vid konstmuseet Centre Pompidou i Paris. Hennes upplaga skiljer sig markant från den socialt engagerade version som företrädaren Okwui Enwezor visade år 2015.

Kanske är det inte så konstigt att kön under öppningsdagarna ringlade lång till den tyska paviljongen där skällande dobermannhundar bakom stängsel patrullerade utanför. Därinne rörde sig aktörer fångade under glasgolvet, i scener av utsatthet, makt och desperation. Att Anne Imhofs kliniska och nervigt brutala uppvisning "Faust" gav Tyskland priset för bästa paviljong säger något om suget efter en konst som kraftfullt blottar spänningarna i vår tid.

Men inte heller Macel stannar vid ytans mjuka sinnlighet. Likt en kameleont slingrar sig hennes utställning undan enkla definitioner, där frossandet i det äkta och ursprungliga - mexikansk vävkonst, kinesiskt tuschmåleri - växlar med det artificiella, digitala och högteknologiska.

Spännvidden speglas hos de nära nittio länder som deltar i biennalen med egna presentationer. Från Iraks mångtusenåriga kulturskatter, återbördade efter krigsårens plundring, till Finlands drift med den egna identiteten i oemotståndliga totalinstallationen "The Aalto Natives", komplett med kannibalism och ett allsmäktigt talande ägg.

Likväl är det tydligt att huvudutställningen inte är en plats för kritiska analyser och politiska manifest. Ute i Arsenales trädgård fångar brittiske Hassan Khan, som tilldelats årets Silverlejon för lovande ung konstnär, anslaget med sitt klingande ljudverk. Bland fågelkvitter och fläder får den lågmälda rösten mig att spetsa öronen: "If you are an angry person I will show you how that anger only breaks things and nothing else".

Snarare än vredgade protester tycks Macel föreslå att vi tar varandra i handen, återupplivar traditioner och riter, och dansar ringdans för planeten som i amerikanska Anna Halprins mångåriga projekt "Planetary Dance". Här kan vi mysa med konstverk som på samma gång vill jorda oss med gröna odlingar och få oss att lätta från vardagen eller försvinna in i böckernas värld. Alltsammans nog så lockande, men frågan kvarstår om det är så status quo förändras eller upprätthålls.

Genom att dela in sin vidsträckta utställning i nio "transpaviljonger", speglar Christine Macel biennalens upplägg med sina nationella paviljonger som sprider sig från Arsenale och parken Giardini till den vittrande skönheten hos stadens kyrkor och palats. Problemet är att hennes transpaviljonger - med teman som schamaner, tid och oändlighet - på en gång är alltför vagt och bokstavligt presenterade. Följaktligen är paviljongen för "konstnärer och böcker" full av konstnärer som sover och tyngdlöst svävar, går loss på böcker som de bakar, bränner eller vackert dränker i tusch och färg.

Ändå finns mycket att upptäcka, när blicken vidgas bortom den internationella konstscenens mittfåra. Däribland kubanska Zilia Sánchez vars suveräna reliefer andas lika delar sensualism, science fiction och minimalism. Hon tillhör en äldre generation kvinnliga konstnärer som lyfts fram i ljuset.

Rumäniens paviljong hör till de mest intressanta, med en stark soloutställning av den nu 91-åriga Geta Brătescu, sedan sextiotalet en central gestalt inom landets avantgardekonst. I den nordiska paviljongen, kurerad av Malmö konsthalls chef Mats Stjernstedt, lyser länge förbisedda norska Siri Aurdal och svenska Charlotte Johannesson tillsammans med yngre kollegor som finska Mika Taanila och svenska Nina Canell.

Det är en tät och genomarbetad presentation där Johannessons pionjärgärning inom digital konst och Aurdals böljande skulpturala modulsystem från 1960-talet blir huvudnummer i ett utforskande av teknologins, industrins och historiens material och betydelser.

Däremot är Afrika oförsvarligt osynligt i år. Med sitt magnifika textilverk, som knyter samman den ornamentala traditionen i hemlandet Mali med Guaranifolkets i Amazonas, är Abdoulaye Konaté en av få konstnärer från kontinenten.

Även brasilianske biennalveteranen Ernesto Neto manar fram ett hägrande Amazonas med sin elastiska hydda i Arsenale, inspirerad av Huni Kuin-indianernas traditionella "Cupixawa", en plats för möten och ceremonier. Bland bark, kuddar och doftande kryddor kan man i indianernas sällskap lyssna på trummornas rytmer och föreställa sig en annan möjlig värld.

Men liksom i danskisländske fixstjärnan Olafur Eliassons workshop i Giardini, där asylsökande på frivilligbasis skapar tillsammans, är denna vilja att göra gott inte oproblematisk. Inför den trendiga vernissagepublikens nyfikna ögon förvandlas indianer och flyktingar till exotiska utställningsobjekt, som i jakten på det autentiska oundvikligen exploateras i konstens namn.

Ändå ryms berättelserna här, inbäddade i materialen, teknikerna och gesterna. Som i Marcos Àvila Foreros videoverk "Atrato" där han i samarbete med antropologer låter regnskogens invånare spela med händerna på Atratoflodens vatten - en traditionell form för kommunikation på väg att gå förlorad i ett Colombia vars kultur och befolkning splittrats under femtio års inbördeskrig.

Trots allt sipprar omvärlden in bland vernissagebubbel och glittrande kanaler. På en mur i stråket mellan Giardini och Arsenale har någon sprejmålat en liten orange flytväst med ordet "future" tvärs över bröstet. Framförallt i de nationella utställningarna tränger migrationen in med sina brustna förhoppningar och sjunkande båtar. Med raffinerad och plågsam skärpa gestaltas dess tragedier och dilemman av bland andra australiensiska Tracey Moffatt och grekiska George Drivas.

Beroende på vart man vänder blicken - och hur mycket man läser på - framträder också denna biennal en global konstvärld som hemsöks av det förflutna och samtidens konflikter.

Istället för att revoltera, dokumentera och sörja insisterar "Viva Arte Viva" på konstens rätt till sin egen sfär. Resultatet är inte det tyngst politiska. Men även det lustfyllda, absurda och handfasta kan vara ett sätt att skapa plats för drömmar och motstånd.

Tips

Höjdpunkter och snackisar

1. Kvinnorna övertygar

De var inte flest men bäst. De kvinnliga konstnärerna tog täten i år. Drygt sjuttioåriga Phyllida Barlow briljerade i den brittiska paviljongen med sina ihopsnickrade skulpturer i billiga material och expansiva former som djärvt tog hela byggnaden i anspråk i charmerande utställningen "Folly". Hos grannlandet Irland trollband Jesse Jones med en kusligt suggestiv videoinstallation "Tremble Tremble" som manade fram häxans uråldriga kraft och makt att förändra ur historiens förträngda djup.

2. Hirst & Taylor

Alla pratar om den brittiska konstscenens multimiljonär och badboy Damien Hirsts spektakulära comeback på flotta museerna Palazzo Grassi och Punta della Dogana. Här strider åttaarmade amazoner mot drakar medan ormarna ringlar runt Medusas huvud. De monstruösa skulpturerna, täckta med alger och havstulpaner, förankrar han i myten om skatter funna i ett antikt vrak. Färre lär hitta till Grenadas paviljong i stadsdelen Dorsoduro där undervattensfotografen Jason deCaires Taylor visar fotografier av korallbeväxta skulpturer, för att skapa medvetenhet om hotade korallrev.

3. Kitsch från Lettland

"What can go wrong?" lyder titeln på Miķelis Fišers utställning i Lettlands paviljong på Arsenale. Svaret är att allt tycks ha gått fel i denna superkitschiga neonkonst som visar rymdvarelsers bisarra härjningar på jorden. Dröj hellre kvar hos Malta som med glimten i ögat bjuder in till en myllrande upptäcktsfärd. Med allt från malteserhundar och riddarordnar till massproducerade souvenirer och maltesergodis vrider och vänder den muntra museala presentationen på landets historia och självbild.

4. Georgiens gruvdistrikt

Regnet faller inuti det övergivna trähus som förts till Venedig från Georgiens gruvdistrikt där brytningen av kol och mangan färgat bergslandskapet svart av sot. Genom glasverandan skymtar spåren av ett liv, där dropparna långsamt löser upp konturerna hos det som lämnats kvar. Vajiko Chackhianis sorgsna hus i den georgiska paviljongen är en studie i vemod, fylld med undflyende minnen av en hård och svunnen tillvaro.

5. Sydafrikansk bastu

I ett gråkyligt Venedig ångade Sydafrikas paviljong som en bastu när publiken blev sittande framför Candice Breitz "Love Story". I denna rasande välgjorda videoinstallation tar hon stjärnskådisarna Alec Baldwin och Julianne Moore till hjälp för att berätta sex flyktingars upplevelser. Det är slående hur mycket enklare det är att fängslas av Baldwins och Moores karisma, än att i det inre rummet lyssna när den angolska barnsoldaten eller indiska queeraktivisten själva vittnar om sina erfarenheter. I Australiens paviljong ställde Tracey Moffatt på ett annat sätt törsten efter Hollywoodproducerad skräck och drama mot flyktingkrisens verkliga, ohyggliga trauman.

Visa mer...