Andras pengar tar slut till slut

Ledare Artikeln publicerades
Ska den som betalar massor av skatt behöva köa och lida?
Foto:Gunnar Lundmark / SvD / TT
Ska den som betalar massor av skatt behöva köa och lida?

Sluta sprätta iväg kronor på meningslösa projekt och vidlyftigt hjälpande. Annars kan en annan skattebetalare få lida längre.

Vårdköerna för dem med godartade sjukdomar ökar drastiskt. En man med njursten fick vänta i sju veckor på operation, och under den tiden leddes hans urin ut via ett rör i njuren som ofta halkade snett och orsakade infektioner och feber. ”Jag både skrek och grät för det gjorde så otroligt ont” (Ekot 22/8).

I ett land där skattesatsen är 44 procent – nästan högst i världen – fick han alltså vänta i sju veckor. I ett Sverige där vi är intvingade i en offentlig sjukförsäkring får svårt sjuka lydigt vänta. Vi skattebetalare har ju inte givits möjlighet att säga till Magdalena Andersson (S) att ”Tack för erbjudandet om välfärdsstat, men jag sparar pengarna i en egen försäkring i stället”. Nej, pengarna dras och man får finna sig i det man får – hur lite det än är den dag man själv blir sjuk.

Därmed måste vi prata om hur våra gemensamma pengar används. De räcker inte till allt. Resurser är inte oändliga.

Anledningen till att njurstenspatienter får vänta är att cancerpatienter prioriteras. Dessa får nu snabbare access, men ”tar tid från någon annan som också väntat”, konstaterade Maria Frånlund på urologkliniken på Sahlgrenska.

Ja, sanningen är enkel: Det går inte att prioritera rubbet. Resurserna är inte oändliga. Och politik är inte bara att vilja – utan kanske främst om att välja.

Men det där med att förbättra för cancersjuka gick visst heller inte så bra. En man fick reda på att han hade prostatacancer, men fick vänta i ett halvår innan hans tumör ens granskades i magnetröntgen. "Bara 5-10 procent får behandlingen inom den tid vi har bestämt", erkände Ingela Frank Lissbrant på onkologmottagningen på Sahlgrenska. ”Pengarna räcker inte till” (Ekot 21/8).

Så hur kan pengarna inte räcka till? Hur är det möjligt i ett land som faktiskt är rätt välmående och där så stor del av det vi jobbar ihop dras i skatt som ska gå till vård av de svaga och sjuka?

Man kan verkligen inte beskylla invandringen för allt, men visst har den betydelse. I Skåne går sjukvården som vanligt minus – 1,2 miljarder sämre än budgeterat för helåret. Orsaken går bland annat att finna i en mycket stark befolkningsökning (21/8). Om Skåne fått fler invånare som betalat skatt hade det inte varit ett problem, men med fler med vårdbehov som inte bidrar med inbetalningar, kommer pengarna att ta slut. Då kommer köerna att öka och människor att lida.

Region Skåne tycks dessutom läcka åt andra håll. Det finns inget tak för hälsovalet, vilket kan uppmuntra överutnyttjande av vården. Och nyligen rapporterade tidningen att det under 2014 delades ut två miljoner för ”lokala folkhälsosatsningar”, bland annat till att folk ordnade träffar hemma och pratade om hälsa, till en jourtelefon ingen verkar ha ringt till, till en utbildning nästan ingen kom till och till danskurser man inte riktigt vet om de hjälpte (27/7).

Men om folk vill lära sig mer om hälsa för att leva friskare kanske de kan köpa varsin damtidning och koka en kanna kaffe själva? Varför ta från en man som har smärta och feber i sju veckor för att han inte får hjälp med njurstenen?

Det finns svaga som verkligen behöver stöd. I januari fick bara drygt tio procent av dem som ansökt om assistans för gravt handikappade hjälp. Kvinnor över hela landet berättar om brutala trauman efter mötet med förlossningsvården. Hemtjänsten i Hässleholm har för vana att helt enkelt hoppa över insatser när de inte hinner med.

Ändå läggs det miljoner på flådiga projekt som Malmö Live, som i veckan visade sig ha konkurrerat ut en privat entreprenör.

Ändå lägger svenska utbildningsväsendet pengar på kurser som inte leder till jobb. Under läsåret 2015/16 tog drygt 3 000 personer examen inom humaniora och konst medan bara ynka 792 tog examen för att bli lärare. Samtidigt kan man konstatera att endast 75 procent av dem som valt inriktningar inom humaniora och konst förvärvsarbetar, samtidigt som cirka 90 procent av dem med pedagogisk utbildning får jobb.

Ändå talar många politiker just nu om att stoppa avvisningarna till Afghanistan, trots att kostnaderna för att ta hand om dessa asylsökande har varit oerhörda; cirka 700 000 kronor per person och år plus fickpengar. Dessutom har Ensamkommandes förbund fått 3 miljoner av skattebetalarna för att kunna delta i och stödja politiska aktioner. Ska vi inte låta Migrationsverket pröva om de har skyddsskäl innan vi fortsätter prioritera en grupp framför en annan?

Det talas slentrianmässigt om att det är fel att ställa grupp mot grupp, men det är nödvändigt då pengar inte är oändliga. Hur ska det annars gå ihop?

För den som är vänster finns alltid en enkel lösning: bara beskatta de rika lite mer så abrakadabra finns det jättemycket pengar till allt man önskar sig. Det är politikernas sms-låne-strategi. Snabba cash. Skit i konsekvenserna och lev i nuet. ”Carpe diem” ropar de och slänger iväg kronor som glittrig konfetti.

Festen kan stoppas i september nästa år. Man är måhända en tråkmåns som påminner om baksmälla och om att det är svårt att städa upp glitter från golvet sedan, men någon måste. En man med cancer behöver få bli hörd.

Läs gärna också:

Vi betalar skatt - de slösar bort pengarna

Sköt välfärden eller betala tillbaka skattepengarna