Ännu en socialistisk katastrof

Ledare ,
Det gick som det brukar med socialismen. Här bild från Caracas, Venezuela, 10 april, 2017.
Foto: Fernando Llano
Det gick som det brukar med socialismen. Här bild från Caracas, Venezuela, 10 april, 2017.

De senaste veckorna har tidningarna fyllts med reportage från svältens Venezuela. Berättelserna är många och starka – men inte förvånande.

Redan innan den globala finanskrisen 2009 varnade liberala och borgerliga debattörer för den ekonomiska utvecklingen i Venezuela. President Hugo Chávez hade bland annat infört priskontroller, valutaregleringar, expropriationer av privata företag – däribland medier – och stora välfärdssatsningar som finansierades med löpande intäkter från landets stora oljetillgångar.

Men den som skrev om dessa oroande indikatorer hånades från vänsterkanten. Ali Esbati, idag riksdagsledamot för Vänsterpartiet, kallade utvecklingen under Hugo Chávez en “social och demokratisk revolution”. Kulturjournalisten Kajsa Ekis Ekman undrade i likhet med Esbati varför ingen rapporterade om “de spännande saker” som pågick i Venezuela, exempelvis att “företag tas över av de som jobbar där” (tvångsförstatliganden). Aron Etzler, idag partisekreterare för Vänsterpartiet, kallade de ekonomiska orosmolnen för “fåniga angrepp”, och lyfte fram fattigdomsbekämpningen och den höga tillväxten. Några kritiska röster i den svenska vänstern var svåra att hitta.

Redan under Chávez sista år dämpades dock hyllningskören. Fattigdomen ökade igen när priskontrollerna inte gav önskat resultat. Oljepriset sjönk, och tillväxten vände. Inflationen, redan hög under 2000-talet, skenade. Nicolás Maduro tog över presidentskapet efter Hugo Chávez död 2013. Han fortsatte med samma ekonomiska politik och drev snabbt på i auktoritär riktning.

Ytterligare några år senare är Venezuela nära fullständig kollaps. Miljontals människor har flytt. Hundratals har dödats i protester mot regeringen. Det som för tio år sedan var Sydamerikas rikaste land är utfattigt och i stora delar svältande. 2017 inrättade Maduro ett eget parlament som fylldes med representanter för hans eget parti, eftersom den folkvalda nationalförsamlingen velat avsätta honom. En rad oppositionella politiker har fängslats.

Inte ens några av världens största oljetillgångar kunde hindra Venezuela från att bli ytterligare en socialistisk katastrof med fruktansvärda humanitära konsekvenser. Den läxan har historien försökt lära oss ett antal gånger. När ska den svenska vänstern lyssna?